Lissabonfördraget löser inte problemet med lönedumpning.

Lissabonfördraget löser inte problemet med lönedumpning.

EU-parlamentarikern Jan Andersson har åberopat uttalanden av LOs förste vice ordförande Erland Olausson, LO-juristen Claes Mikael Jonsson, TCOs chefsjurist Ingemar Hamskär och den finske juridikprofessorn Niklas Bruun. Enligt Jan Andersson samtliga skulle ge stöd för åsikten att strejkrätten och kollektivavtalet var skyddat genom ratificering av Lissabonfördraget och rättighetsstadgan.

Sökning på nätet bekräftar inte Jan Anderssons påstående. De åberopade personerna uttalar bara med ökande grad av otillfredställelse den genom det ökande antalet rättsfall från EG-domstolen mer och mer markerade obalansen mellan den fördragets fria rörlighet och den mänskliga rättigheten att vidta stridsåtgärder. Flera av dem nämner att i rättsfallens spår öppnas möjligheten för social dumpning.

Precis detta konstaterade jag i går i bloggen "EG-domstolens tolkning av "fri rörlighet" leder till lönedumpning, säger svenska arbetsrättsexperter" som var en omfattande genomgång av uttalanden av Sveriges ledande arbetsrättsliga experter med särskild inriktning på EG-rätt, professorerna i civilrätt alla med spcialområdet arbetsrätt i Stockholm Ronnie Eklund, i Uppsala Jonas Malmberg och i Lund Birgitta Nyström. Samtliga talar om social dumpning. Ronnie Eklund uttryckte dessutom saken att vid avvägningen i EG-domstolen skall de mänskliga rättigheterna, bl.a. strejkrätten, ställas mot EG-fördragets fyra friheter om rörlighet över gränserna för personer, kapital, tjänster och varor och det finns inte anledning att lita på EG-domstolen när den ska sila mänskliga rättigheter genom de fyra friheterna.

Claes Mikael Jonsson har en intressant historieskrivning, som i och för sig utmynnar i samma förslag som det Jan Andersson framfört: Med Viking, Laval och Rüffertdomarna har EG-domstolen sagt upp det avtal som träffades på 80-talet och den sociala dimensionen har därmed också underminerats. Alla medlemsstater berörs av dessa domar. Konsekvenserna av dem är svåra att överskåda. På ett politiskt plan är det naturligtvis oacceptabelt att EU blivit ett instrument för lönekonkurrens. Detta är en tidsinställd bomb som väntar på att explodera... Orsaken till detta är i grund och botten enkel. Tjänste- och arbetsmarknaden har kraftiga politiska, ekonomiska och sociala spänningsfält... När kommissionens dåvarande ordförande Jacques Delors satte fart på EU:s inre marknad i mitten av 80-talet upprättades ett ”gentlemen´s agreement” med den europeiska fackföreningsrörelsen. Delors insåg att det fanns en inneboende konflikt mellan den fria rörligheten och arbetsrättslig- och social lagstiftning. Delors insåg behovet av en social dimension inom EU - eller espace social som han kallade det. Överenskommelsen mellan Delors och fackföreningsrörelsen innebar i praktiken att facket inte motsatte sig upprättandet av den inre marknaden och att en social dimension inom EU skulle upprättas. EG-domstolen har nu sagt upp det avtalet och den sociala dimensionen har därmed också underminerats. Alla medlemsstater berörs av dessa domar.
Man kan i detta sammanhang fråga sig varför EG-domstolen har valt att säga upp detta ”gentlemens agreement”? Här kan man naturligtvis bara spekulera. Men på ett överordnat plan finns naturligtvis de politiska konjunkturerna som förklaringsmodell. Om 1990-talet var arbetarrörelsens decennium, så lever vi idag borgerlighetens årtionde.
På vilket sätt har då EU:s sociala dimension underminerats?
* Genom Vikingmålet har europeiska arbetsgivare fått ett ytterst kraftfullt instrument för att utmana i princip alla kollektivavtal och stridsåtgärder med en gränsöverskridande effekt. Fackliga stridsåtgärder är ett hinder mot den fria rörligheten som alltid måste rättfärdiggöras.
* I Lavalmålet, som handlade om likabehandling av utstationerade lettiska arbetstagare på svensk arbetsmarknad. LO hade förväntat sig, och kämpade också för ”lika lön för lika arbete” men fick istället ”lägsta lön för lika arbete”. Utstationeringsdirektivet omtolkades så att så att istället för att vara ett golv av minimivillkor som kan krävas i värdlandet blev direktivet till ett tak av maximivillkor. EG-domstolen omtolkade direktivet i strid med dess ordalydelse och EU lagstiftarens intentioner. Det politiska beslutet om direktivet ersattes med domstolens beslut. Det är också från en demokratisk utgångspunkt allvarligt: EG-domstolen har alltså tagit makten från politikerna.
Lavaldomen sätter också fokus på förhållandet mellan fri rörlighet och skyddet för grundläggande rättigheter såsom förhandlingsrätten och rätten att vidta stridsåtgärder. Med EG-domstolens syn på dessa frågor blir skyddet för de grundläggande rättigheterna i det närmaste illusoriska.
*I Rüffertmålet bekräftade EG-domstolen det som slagits fast i Lavalmålet, och visade därmed också underminerandet av den sociala dimensionen inte var en dagslända. Genom att inte godta det regionala tyska kollektivavtalet visade EG-domstolen dessutom på en växande intolerans mot nationella arbetsmarknadssystem. Dessutom har EG-domstolen satt EU på konfliktkurs mot ILO-rätten. ILO-rätten ger de medlemsstater som antagit konvention 94 rätt att kräva att utstationerade arbetstagare får de löner som gäller på orten eller i regionen. EG-rätten säger dock numera motsatsen. Medlemsstaterna får enbart kräva att de företag som utstationerar arbetskraft betalar lägsta lönerna.
Hur kan balansen mellan EU:s ekonomiska och sociala dimension återupprättas?
1. Lissabonfördraget antas. Där stärks skyddet för de grundläggande rättigheterna. Grundläggande rättigheter likställs där med fördragets bestämmelser om fri rörlighet.
2. Medlemsstaterna och EU:s institutioner måste anta det sociala protokoll som utarbetats av Europafacket. Grundläggande rättigheter skall inte underordnas den fria rörligheten enligt EG-domstolens linje.
3. Utstationeringsdirektivet måste revideras. Direktivet måste få tillbaka sin minimikaraktär. Dessutom måste toleransen mot olika arbetsmarknadssystem stärkas. Likaså måste direktivets syfte att skydda arbetstagare stärkas.

Detta är alltså precis det som Jan Andersson hävdat. Men precis som Jan Andersson är Carl Mikael Jonsson utan svar på följande frågor:

1) Var i Lissabonfördraget jämställs "grundläggande rättigheter" såsom strejkrätt och rätt till kollektivavtal med fria rörligheten?

2) Vilken betydelse i EG-domstolens bedömning skulle ett socialt protokoll få mot fördragets artikel om fri rörlighet?

3) Vilken betydelse i EG-domstolens bedömning skulle ett reviderat utstationeringsdirektiv få mot fördragets artikel om fri rörlighet?

Vad jag förstår är Jonsson/Anderssons förslag en ren dimridå för att dölja att enda lösningen är att ändra fördraget så att balans mellan fri rörlighet och grundläggande rättigheter återigen uppstår eller att undantag görs för den svenska modellen görs.

I detta sammanhang kan man påminna om att i Laval-målet att när det genom politiskt beslut ändrade utstationeringsdirektivet (från ursprungsland till arbetsland) prövades, så nonchalerade EG-domstolen det politiska beslutet och bekräftade den av de politiska institutionerna förkastade ursprungslandsprincipen. Man struntade alltså i Vad Kommissionen och Parlamentet beslutat. Och detta är helt enligt gällande fördrag då EG-domstolen står över de nämnda institutionerna.

2008-08-08, 18:29 Permalink
Andra bloggar om: Eu Lissabonfördraget Eg-domstolen Laval Fri rörlighet

Kommentar av jan andersson - 8 augusti 21:52, 2008

hej!

Nu får du skärpa dig. Du ställer frågor och får svar. jag ställer frågor om vilken lösning du förespråker. Du föreslår ingen lösning utan döljer den bakom en mångordighet. Kom nu fram med ditt fösrlag till lösning för hur vi ska trygga kollektivavtal och strejkrätt för utstationerad arbetskraft. Jag väntar med spänning på ditt svar.

Bo Widegren: Hej!

Kanske det är du som behöver lära dig att läsa innantill. Och när det gäller mångordighet så förhåller det sig så att jag föredrar att inte bara slänga ur mig saker utan att underbygga dem och det ankommer inte på dig att i denna del försöka mästra mig. OK?

Jag hoppas du kan stava rätt om jag upprepar att jag vill ha Strååthutredningen klar innan jag definitivt tar ställning. Men om - jag upprepar om - det visar att du har fel i detta att den svenska modellen garanteras genom Lissabonfördraget med följdlagstiftning så kan jag inte för närvarande se någon annan lösning än ändring i fördragsförslaget eller ett tydligt undantag för den svenska modellen.

Eftersom detta är minst tredje gången jag ger dig detta svar så undrar jag faktiskt vad det är för spänningar som omöjliggör din förståelse av mitt svar. Kanske det är dags för dig att skärpa dig?

För övrigt vet jag inte om du förstått att jag i slutet av denna blogg pekar på svagheten i det svar som du lämnat. Eller var dessa påpekanden så svårdiskutabla att de skall svepas in i ett personangrepp efter linjen angrepp är bästa försvar. Det kanske då också är på sin plats att nämna att mitt motiv för en noggrann granskning av detta är att EU-politikerna inte återigen "skall stå där med brallorna nere" när EG-domstolen sagt sitt. Helt enkelt påminna om ansvaret mot våra medlemmar och väljare.

Kommentar av Jan Andersson - 9 augusti 08:11, 2008

Hej!

Jag försöker inte mästra dig. Jag vill bara ha ett svar eftersom du har fått svar från mig. Jag uppskattar att vi kan föra en diskussion utan personangrepp, där vi ställer frågor till varandra.
I mitt svar är det ingalunda bara ratificeringen av Lissabonfördraget som är viktigt. Det är bara en del av lösningen. Eftersom Laval handla om villkoren för utsttionerad arbetskraft löses detta inte främst i fördraget utan i utstationeringsdirektivet och i medlemsländernas lagstiftning rörande detta direktiv. Därför förelsår jag i min rapport i europaparlamentet förändringar i detta direktiv. Jag föreslår också att vi i vår lag i Sverige gör det som danskarna föreslagit. Jag menar liksom en stor majoritet i danska folketinget och arbetsmarknadens parter, att detta gör att vi kan behålla vår modell. Menar du att danskarna är helt ute och reser ? Menar du att vi inte ska lyssna på dem när de säger sig funnit en lösning? Jag har inte sett att du gjort någon bedömning av det danska förslaget.

Du säger dig antingen vilja ha omförhandlingar eller ett undntag. Tror du verkligen att de 21 länder som i dag ratificerat fördraget åter sätter sig ner och förhandlar? Tror du inte att de fruktar att inte bara en fråga utan en hel mängd frågor lyfts fram för förhandligar och att de därför säger nej till nya förhandlingar? Jag menar att chansen till omförhandling är mikroskopisk.

Sverige har inte under förhandlingarna begärt att få några undantag. De länder som i dag har undantag har dessa från något av EU:s samarbetsområden. Vilket område skulle Sverige begära undantag från? Är det från EU:s arbetsrätt? Då skulle den fria rörligheten gälla oinskränkt och reglerna för utstationerad arbetskraft helt följa ursprungslandet regler, Eller är det från den fria rörligheten för tjänster? I så fall vore detta detsamma som att lämna EU. Norge som inte är medlem deltar i den fria rörligheten.

Med hopp om svar på mina frågor

Bo Widegren: Jag kanske inte ger de svar du önskar. Men som jag sagt tidigare så är min förstahandsstånpunkt att avvakta Strååth med ställningstagande till Lissabonfördraget. Om du har rätt så ser jag inga problem att säga ja.

Vad du nu tagit upp och argumenterat mot är det som jag sa om Strååth blir negativ när det gäller möjligheterna att med Lissabonfördraget och följdlagstiftning värna den svenska modellen.
Vi - åtminstone jag och LO - är ännu inte där.

Något mer svar från mig kan du inte hoppas på för närvarande.

Ytterligare några anmärkningar:

* När fördragsförhandlingarna skedde var detta med Laval mfl inte aktuella eftersom de inte inträffat. Men nu har de skett och bl.a. inneburit att EG-domstolen kört över de politiska instanserna, som bl.a. genom utstationeringsdirektivet och en överenskommelse mellan Kommissionen och Europafacken åstadkommit en arbetslandsmodell, och själv skapat en ursprungslandsprincip. Domstolen har alltså förgripit sig på den politiska demokratin - jag kan inte tänka mig att fortsätta den resan mot ett marknadsliberalt, judicerat europa.

* Just därför att EG-domstolen visat sig inte vilja respektera de politiska instansernas beslutanderätt så finns det enligt min mening befogad anledning att tvivla på hur domstolen ställer sig till alla dina välmenande förslag till lösningar, som inte innefattar någon direkt i fördraget intagen vägning av den marknadsliberala fria rörligheten mot den sociala aspekten med bl.a. kollektivavtal och strejkrätt.

Du får ursäkta men jag har svårt att förstå hur du, som också har ansvar mot alla LO-medlemmar, kan förorda en lösning utan att veta att den innebär en faktisk lösning där svenska modellen fredas.

Vad jag alltså försvarar är vår rätt till vetskap i denna fråga innan vi abger ett definitivt svar.

PS. Förresten så vore det fint att få läsa din rapport i europaparlamentet; jag har förgäves sökt på nätet efter den eftersom jag är en grundlig person som gärna går till källorna.

Kommentar av jan andersson - 9 augusti 11:04, 2008

Hej!

Jag har samma uppfattning som LO, d.v.s. en positiv inställning till Lissabonfördraget , men avvakta med ratificeringen till dess att Stråthska utredningen presenterat sina förslag.

Bo Widegren: OK, så har jag inte fattat din inställning tidigare. Men bra, då är vi ju överens en liten bit på väg.

Men du svarade inte på var man kan få tag i din rapport till Europafacket. Jag skulle faktisk gärna vilja läsa den.

Kommentar av jan andersson - 9 augusti 17:42, 2008

Hej!

Jag vet inte om min rapport finns på nätet eftersom den än så länge är ett förslag till utskottet. det pågår förhandlingar med de andra partigrupperna om vissa kompromisser. Om inget annat ska jag se till att du får tillgång till den när arbetet sätter i gång igen i slutet av denna månad.

Bo Widegren: Jag har i alla fall inte hittat den. Tacksam om du du gör så - du får en ivrig läsare till!

Nya kommentarer kan ej göras för detta blogginlägg!