Vers 1 - Är dagspressen viktig?

Uppenbarligen. Åtta av tio svenskar läser en betald morgontidning en vanlig dag. När SOM-institutet mätte förtroendet för samhällsinstitutioner hamnade dagspress efter riksdag och kungahuset, men före Svenska kyrkan, försvaret, partierna och facket. Drygt sju av tio svenska dagstidningar klassas som ”borgerliga”, morgonpressen är huvudsakligen liberal. Ett problem? Ja, det finns en annan siffra som jag tagit fram genom att gå igenom tidningarna, som ger något mer än 100 dagstidningar med inställning för den borgerliga högerregeringen med över 3 miljoner dagex ställt mot 16 dagstidningar som kan betecknas som rödgröna med 600.000 dagsex. Det är detta som är ett demokratisk problem eftersom i och med regeringsskiftet 2006 upphörde granskningen av regeringsmakten i Sverige i stort på den grunden att den ideologiska grunden är gemensam för makten och tidningsledningarna.

Vers 2 -Vi är objektiva och bara politisk subjektiva på ledarplats
Ändå ältas frågan om ”den stora borgerliga dominansen på tidningsmarknaden” säger Heidi Avellan helt oförstående. Majoriteten av dagspressen är liberal – på ledarplats. Vänsterkritikerna utgår ofta från partipress, där politiken genomsyrar allt. Men Sydsvenskan har två chefredaktörer och vattentäta skott mellan ledarredaktionen och allmänna redaktionen. Trovärdigheten är A och O. Som politisk chefredaktör vet hon att tidningens ägare inte lägger sig i den dagliga åsiktsbildningen. Den begränsade skara läsare som läser ledarna får sig nu ett valår rena valbroschyrer till förmån för högerregeringen. Tyvärr är Heidi Avellans beskrivning med ett understatement ett tänjande på sanningen. Nyhetsförmedlingen är nämligen ett urval av nyheter, en presentation av nyheten med bilder och rubriker, och placering i tidningen. Och även om man håller boskillnad mellan ledare och nyheter så är det på båda sidor om boskillnadsgränsen goda "borgerliga" journalister som arbetar i tidningens "anda", nämligen en högerregering. Man har alltså anledning att helt hålla med Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg, när hon säger att ”oberoende liberala tidningar som Dagens Nyheter och Sydsvenskan” tjänar som ”regeringsorgan”.

Vers 3 - Det finns invändningar

Häremot invänder Heidi Avellan helt riktigt att trots liberal press har regeringen varit socialdemokratisk, med få avbrott, sedan 1932. Malmö är dessutom rödgrönt. Och det är riktigt att i Malmö fungerar granskningen av den politiska makten. Ja, man t.o.m. stimulerar det borgerliga drevet mot Ilmar Reepalu i god Svante Weyler-anda med Heidi Avellans egen ledare, om att oppositionen borde ”sniffa blodluktenman” och där Avellan lovade att vara jaktledare för alliansens seger i höst, framstår som en bottennotering, se min blogg Så här skapas "sanningen" i en av borgerlighetens lögnfabriker, Sydsvenskan, av dess skicklige chefredaktör . En intressant iakttagelse är att för högerregeringen kritiska nyhetsartiklar i papperstidningen sållas bort i Sydsvenskans webbtidning, som alltså blir en mer ren valbroschyr från början till slut.

Vers 4 - ”en följd av läsarnas val”

Heidi Avellan nynnar nostalgiskt om den liberala pressen födelse i mitten av 1800-talet,före de politiska partierna och hur den banade väg för det moderna Sverige.. från dag ett handlade det om att aldrig buga sig för makten. I Malmö startades Snällposten 1848, 1870 kom första numret av Sydsvenska Dagbladet och 1872 slogs de samman till Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Kring 1880 fanns det både liberala och konservativa tidningar, ”borgerlig press”, men inga socialistiska. Arbetarrörelsens framväxt krävde opinionsbildning, 1882 startade August Palm Folkviljan och 1887 föddes Arbetet i Malmö. Fler följde. S-tidningarna organiserades 1947 i koncernen A-pressen, som gick under med ett brak p.g.a. misskötsel ett knappt halvsekel senare. I Malmö utkom 2000 det sista numret av Arbetet. Vad Heidi Avellan sjunger är naturligtvis kapitalismens höga visa. Den som har obegränsat med pengar bakom sig kan kan stå ut med att överleva perioder när fordras stora investeringar och svåra tider. Fattigdom – även för en näringsidakare – har den avigsidan att det leder till en nedgångsspiral med besparingar och därmed mindre läsare och ånyo besparingar. I princip innebär det att man med pengar i långa loppet kan köpa sig stora delar av diskussionsutrymmet i en demokrati. Och det är väl det som skett även om Heidi Avellan inte sjunger den versen.

Vers 5 – ”Ett presshistoriskt hånflabb”.

Stödet som skapades för att säkra den politiska pluralismen – inte minst arbetarrörelsens tidningar – går till en tidning vars syfte är att bekämpa mångfald och liberal demokrati, en som är öppet fientlig till invandrare och homosexuella. Den som idag ser den liberala pressen som det stora hotet mot demokratin har allvarliga problem med siktet. Heidi Avellan har en poäng. Men jag förstår inte att det skulle vara ett skäl mot presstöd. Presstödet syftar ju till att öka det demokratiska samtalet, m.a.o. att motverka den kapitalistiska tendensen till enögdhet, som den ”oberoende liberala” pressens dominans leder till . Och det demokratiska samtalet omfattar inte ”öppen fientlighet” mot vissa medborgare. Jag håller helt med Ola Karlmans artikel i SvD Rasismen måste diskuteras på allvar. Slutsatsen är lika självklar att reglerna måste ändras som att man inte betalar tjuven för att göra inbrott och stjäla ens värdeföremål. Om Heidi Avellan inte varit så – av lättförståeliga skäl – negativ till presstödet så kunde hon drivit samma linje istället för att hånflabba.