GRUVOLYCKAN — VARJE ÅR DÖR MINST 12000 PERSONER PG.A. DÅLIG SÄKERHET OCH USEL ARBETSMILJÖ
Den 5 augusti stängdes 33 gruvarbetare in av ett ras i den av ett privat bolag ägda guld- och koppargruvan San José i Atacamaöknen i norra Chile.
Den 7 augusti rasade det på nytt när räddningsmanskap försökte undsätta de nödställda. Då beräknades luften och förnödenheterna i skyddsrummet endast räcka i tre dagar.
Den 19 augusti förklarade president Sebastián Piñera att räddningsförsöken sannolikt hade misslyckats.
Den 22 augusti nåddes ändå ett genombrott när ett handskrivet brev drogs upp ur ett av de borrade hålen: ”Vi lever alla 33”, löd texten som fick hela Chile att jubla. De instängda hade klarat sig de två första veckorna på varsin munfull tonfisk, en halv kopp mjölk och ett kex varannan dag . Senare har de fått sig nedsänt mat och medicin och andra förnödenheter för att överleva i väntan på räddning.
Den 9 oktober nådde man snabbare än beräknat fram med en av de tre jätteborrar som använts för att ordna schakt ner till de anställda.
Den 13 oktober hissades förste man — vice förmannen Florencio Ávalos — upp ur gruvan. Räddningsaktionen är unik på många sätt, bland annat är det världsrekord i antal dagar som gruvarbetare har överlevt under jord efter en olycka. Händelsen har också satt ljus på de svåra arbetsförhållandena inom den enormt lukrativa gruvindustrin i Chile och andra länder.
Är det någon mer än Liljestrand som inte förstår bara p.g.a. dessa fakta att räddningen av gruvarbetarna rymmer mänsklig dramatik som berör varje hjärta?

 Bra att de kom upp men för stort väsen kring det
Liljestrand vill inte bli missförstådd: Det är mycket bra att gruvarbetarna återvänder välbehållna, liksom att de som bistått deras räddning förtjänar allt beröm. Och fortsätter: Men att de ska hämtas upp från skyddsrummet har ju varit klart sedan länge, frågan har snarare gällt den tekniska biten, hur och när. När de nu, helt enligt ritningarna, hissas upp till ytan och förs till sjukhus beskrivs det ändå i medierna som en andlöst spännande världshändelse. Under gårdagen följdes ”dramat” av en miljard människor... och han förstår inte uppmärksamheten i media. Kanske beror det lite på vad man jämför med – vad sägs om den verkliga kvasihändelsen i år nämligen när en viss prinsessa fick sig en karl, se min HKH-Hennes Kära Hingst , som både i kostnader och uppmärksamhet mätte sig med detta. Denna odemokratiska hysteri skulle man med fog kunna rubricera som medias galenskap.

Var finns proportionerna?
Man kan förstå att Liljestrand kände sig generad för sina journalistkolleger som slogs med anhöriga för att komma fram och få de bästa bilderna. "Var finns proportionerna i mängden journalister bevakande på plats, timme för timme? Ingen har dött. Ingen uppges vara i kritiskt tillstånd. Männen har fått mat, datoraspel, brev, telefonsamtal och läkemedel under sin påfrestande tid i underjorden."  Och visst kan man beklaga gruvarbetarna att de blir indragna ”i denna sanslösa mediecirkus”. Men det är lika sanslöst konstigt att Liljestrand som människa (och journalist) inte greps av den oändliga glädjen och tacksamheten att återfå friheten ovan jord. Varje gång en gruvarbetare kom upp och förenades med de sina kom tårarna... även hos mig som tittade.

Var gruvbevakningen ett sätt att förneka massvåldtäkterna i Kongo?
Liljestrand menar att det groteska massmediala jippot var ett sätt at förneka. Bara som en påminnelse: arbetsmiljöförhållandena i tredje världen är ofta dåliga och livsfarliga. Som exempel kan nämnas att det bara i Kinas gruvor dödas – enligt officiella uppgifter – omkring 3 000 arbetare i olyckor varje år. Detta skapar sällan rubriker, eftersom vi tyvärr har vant oss vid att världen är en plats av slakt, svält, misär och katastrofer och därför mest ägnar ett förstrött intresse åt dödsoffren i Darfur, massvåldtäkterna i Kongo, de vidriga förhållanden som ännu råder på Haiti. Naturligtvis har Liljestrand rätt i att dessa saker måste medvetandegöras om och om igen. Men att vända detta mot bevakningen av dramat vid Josegruvans är lika dumt som att jag i mitt i Sverige inte skulle kunna glädjas åt den dagliga maten därför att andra svälter. Naturligtvis åligger det mig dessutom att hålla mig medveten och på bästa sätt bidra till att hjälpa svältande. Liljestrand missade också att flera gruvarbetare när de kom upp tog upp frågan om den dåliga säkerheten och arbetsmiljön i gruvorna och lyckades få presidenten att lova att det skulle ske en ordentlig översyn av reglerna.

Öronbedövande hornstötar vid San Josegruvan - Den siste är befriad!
Jag säger nej och åter nej till Liljestrand. Låt oss glädjas att den siste nu är uppe ur Chilegruvan

 
Foto: Reuters Luis Urzua höjer sin hand efter att ha räddats ur gruvan.

Klockan fem minuter i tre natten till torsdagen svensk tid.  Den 54-årige förmannen Urzua kom upp till jordytan nästan 23 timmar efter den först räddade kamraten Florencio Avalos. Urzua blev den som fick stanna längst tid i gruvan efter olyckan för 69 dygn sedan. Han är därmed också den som överlevt längst under jord efter en gruvolycka.

Direktsändningen väckte tankar

Genom direktsändningen fick jag på nära håll uppleva detta hemska och samtidigt lyckliga drama.  Säkerligen är det många som har och kommer att utnyttja detta kommersiellt - det är ju så den fria företagsamheten fungerar.  Men en sak är säker varenda människa som sett bilderna där nere nästan 700 meter under jord där de 33 fick leva i mer än två månader undrade varför blev det så här.  Den naturliga frågan är om ägarna av det privata gruvbolaget sparat på säkerhet och miljö för att uppnå större vinster?  Och alltså satt profiten framför 33 gruvarbetares liv?  Samma frågor om vem som vinner på människors misär i Sverige och på andra håll i världen bör också ställas och där är det journalisternas förbannade skyldighet att synliggöra frågeställningarna för oss läsare.  Det är väl det Liljestrand borde syssla med.