Valanalyser med detaljer leder fel
Nu har vi hört att alla valanalyser och tyvärr pekas på en rad konkreta förhållanden fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, pensionärsbeskattning och rödgrönsamverkan. Mona har själv pekat på V medverkan som det största felet, Svd , DN , AB. Jag tror inte ett smack på dessa enskilda detaljer där människor alltid kommer att ha olika uppfattning. Nej, vad M hade men inte vi var en sammanhängande berättelse om frihet och egen företagsamhet, där vi inte kunde framställa det solidariska alternativet utan nöjde oss med att utmåla svagheterna i egopolitiken. Dessa svagheter uppfattade folk men de röstade på dem som hade en total bild av det de ville förverkliga. Och det blev - trots faktiska misslyckanden med exempelvis utanförskap och arbetslöshet - det bestämmande för många när finanskrisen slog ut i full blom. Jag har tidigare påtalat bristen på en helhetsbild i bloggen Är vi S-debattörer oansvarigt ytliga i fråga om partiets framtid?  Läs också vad Martin Moberg skriver

Högerregeringen tilläts ljuga med statistik om utanförskapet
Utanförskap" som politiskt begrepp lanserades av de borgerliga partierna inför riksdagsvalet 2006 och anses allmänt ha varit centralt i deras valrörelse då. Allianspartierna gjorde till ett huvudnummer att man i regeringsställning som sin huvuduppgift skulle minska utanförskapet. För att i statistik visa att

utanförskapet minskat har högerregeringen använt siffror de sociala ersättningssystemen (t. ex. sjukpenning, sjukersättning, a-kassa och försörjningsstöd) mätt i helårsekvivalenter. Det sistnämnda innebär att flera personer med kortare tid än hel år räknas som en helårsperson. På så sätt har man gett sken av att man varit framgångsrik. Detta har påpekats både av Östros och bl.a. LO-tidningen  men vi saknade berättelse om vårt alternativ.

2010 alldeles tyst om utanförskap

I senaste valet talades det tyst om utanförskapet. Högerregeringen kunde bemöta alla radanmärkningar med svepande tal om att svenska folket förstår att vi gått igenom en finanskris av internationellt storlek och vi  har hållit i styråran så att Sverige seglat ganska oskadd igenom alla blindskär. Detta medan vi socialdemokrater inte förmådde åskådliggöra den verkliga bilden av försummelser ifråga om åtgärder för att lindra arbetslöshetens verkningar och ge en trovärdig berättelse hur vi skulle styrt bättre. Jag tror alltså inte att det handlade om fastighetsskatt, förmögenhetsskatt eller pensionärsbeskattning. Utan om att vi saknade en bra berättelse om hur vi ville att Sverige skulle skötas som en motpol till Borgs säkra skepparstil.

Solidaritet och Rättvisa
Det är desto allvarligare när vår kriskommission fastnar i småsaker och inte tar tag i det som vi alltid varit bra på Solidaritet och Rättvisa. Lördagens konflikt i P 1  handlade om gapet mellan fattiga och rika. I Sverige där den sittande högerregeringen förordar ett absolut mått på fattigdom, se ovan, vilket, om det används, gör att fattigdomen faktiskt minskat. Men de rödgröna, och EU som helhet, har använt ett relativ mått som om det används visar att fattigdomen i Sverige och Europa ökat kraftigt. I vilket fall som helst är det obestridligt att skillnaden mellan inkomstgrupper har blivit större, mycket större i Sverige och Europa som helhet. Och för de längst ned på inkomstskalan har livet inte blivit lättare, vare sig man kallar det fattigdom

eller ej. Det handlar också om makthavarnas skambeläggning av fattiga. Det är de fattigas fel att de är fattiga. Det är de arbetslösas fel att de är arbetslösa. Man har tappat den social dimensionen. Högerregeringen talar om hur stora allmosor de fattiga skall ges istället för att tala om en bättre fördelning av tillgångar. Och vad har vi för berättelse om ett annat än det moderata samhället. Mycket saknas av det vi måste göra om man ser till både Kriskommissionen och Mona Sahlins avskedstal. Peter Karlberg är inne på samma saki Var fanns de fattiga i Mona Sahlins tal?

 Bästa fatigdomsbekämpningen handlar egentligen om arbete
Självklart är frågan om arbete vid sidan om solidaritet vårt viktigaste politiska mål. I det ovan nämnda Konfliktprogrammet talade också Jakob Palme, som är professor i välfärdsfrågor, om att visst handlar fattigdomsbekämpningen bl.a. om en mer rättvis fördelning av tillgångar i samhället. Han framhöll emellertid att egentligen är det bästa botemedlet att satsa på olika arbetsmarknadsåtgärder, yrkeskunnande och utbildning för dem som inte har arbete eller lågavlönade sådana. Dessa tankar låg ju bakom det som vi en gång kallade kunskapslyftet. Men detta lyft var då del i en berättelse om hur vi ville åstadkomma ett samhälle med mindre arbetslöshet. Och När det gäller den moderata skattepolitiken så borde en sanning stå klar för alla: Det går inte att bedriva en socialdemokratisk solidarisk politik med en borgerlig skattepolitik. Men också här fordras en hållbar berättelse om hur vi ser på skatter och social rättvisa.