Har nu mer än en vecka varit utan dator efter krasch och förstår med ens påtagligt hur Sverige är delat i två kategorier med helt olika referensramar: de som är på internet och de som inte har den möjligheten eller inte använder den. Det är tänkvärt att när man i radio eller TV hänvisar till hemsidan för ytterligare information så är troligen en majoritet av svenskar uteslutna från den informationen. Det är tänkvärt att när det "folkstormar" på internet så gäller det bara den elit som regelbundet är på internet. Det är tänkvärt att så många svenskar inte kan uttrycka sin ilska eller besvikelse av att ställas utanför och inte räknas med. Möjligen tar några sig över tröskeln och ringer  P 1.

Ja, jag kände mig påtagligt utanför när jag inte kunde blogga... och det bara för en vecka. Åtskilliga elaka tankar sände jag till dem som mot oss vanliga internetaktörer skickar ut trojaner och maskar och annat skit bara för att känna makt utan att tänka på förstörelsen i "mitt". Ja, jag kände mig lika kränkt som om någon kommit in i mitt hem med skitiga skor och sprutat ketchup på väggarna för att demonstrera att jag minsann inte hade någon makt ens över "mitt eget". Naturligtvis når min ilska inte avsändaren av dessa projektiler någonsin denne. Det är som senaste Irakkriget där man skickade missiler med milimeterprecision att bara slå ut de viktigaste militära målen. Att detta inte alltid lyckades utan en skola med 200 barn strök med var ett olycksfall i arbetet. Detta anonyma sätt att sitta inför instrument och beräkna förstörelse långt borta från offren är en styggelse i vår tid... just därför att de som avfyrar projektilerna inte går att påverka med moral utan bara känner makten av att föröda. Naturligtvis jämför jag inte krigsoffers lidande med mitt begränsade obehag. Men det är samma känsla av maktlöshet hos offret och samma avstånd och omöjlighet att inverka på förövaren som avfyrar.

Nu är jag i alla fall tillbaka.