IB fick silkessnöret?
Roger Jönsson tror att Baylans avgång ger utslag om att ledarvalet skett eftersom det i så fall blir en man och då behövdes sekreterarposten för en kvinna. Jag kan tänka mig att det inte är så utan att IB fick silkessnöret därför att han helt enkelt inte bedömdes hålla måttet. Att det skulle vara klart spekulerar en rad andra bloggare också om: vännen Leif Haglund, som dessutom verkar osäker på om vi skall föra en socialistisk politik! Så också Peter Högberg, som också tycks hålla en hacka på Juholt. Monica Green har förläst sig på sovjetika i sin strävan att komma åt det manliga gubbväldet.

Hur skall vi ordna upp detta
Jonas Westerholm tror också att därmed är ledningsduon utsedd och framför följande önskelista: Partiledare: Tomas Eneroth, Partisekreterare: Eva Nordmark, Andre partisekreterare: Helen Pettersson, Utrikespolitisk talesperson: Åsa Westlund, Ekonomisk talesperson: Peter Hultqvist, Ordförande för programkommissionen: Lena Sommestad, Gruppledare i riksdagen: Mikael Damberg
Jag delar Jonas goda omdöme om Tomas Eneroth, en oerhört kunnig person som är bra talare. Ändå skulle jag primärt vilja upprepa den intressanta övergånglösning som Jonas gav i En lösning på den Gordiska knuten : En person som vi vet inte kommer sitta för evigt och som är djupt respekterad är Jan Eliasson. Säg den medlem som inte beundrar denne man. Säg den journalist som inte tar sig tiden att lyssna på vad han har att säga.

NU BÖR ÄVEN VI I SKÅNE GÅ IN FÖR ATT ENA PARTIET
Eliasson är ett helt nytt förslag och mer ett mycket bra uppkast. En annan kandidat till att vara pappa till en ny partiordförande och en ny socialdemokrati är Pagrotsky. Om Paggan kan i stort sett samma resonemang föras som om Eliasson. Han har fördelen att vara en mycket erfaren och        skarp inrikespolitiker och samtidigt en oerhört uppskattad person med ett vinnande TV-sätt. Men det viktigaste: Han kan ena partiet.   Under hans ledning skall vi skaffa en nytt program för ett grönt socialdemokratiskt Sverige initierat av Lena Sommestad och Anne-Marie Lindgren. Samtidgt
 kunde man tillsätta en tänkt ung, framtida kvinnlig ordförande såsom partisekreterare. På så sätt kunde hon skolas in och få den nödvändiga kunskapen att styra detta bångsstyriga och i flera avseenden "mångkulturella" parti.  Vi bör nämligen ingalunda ge upp tanken på att producera den första kvinnliga statsministern i Sverige.