Han har 35 procent - knäpp den djäveln! 
I Sifos väljarbarometer var siffrorna när Håkan Juholt tillträdde 27,8 procent för S och 33,0 för M.  I juni 2011 hade dessa siffror ändrats så att S hade 35,2 och M 29 procent. Visserligen hämtade Högeralliansen in något under hösten  i spåren av den ekonomiska krisen som fått väljare att sluta upp kring sittande regering trots alla skandaler och brister på områdena för skola, omsorg och arbetsmarknadsnad. En huvudsynpunkt för Schlingmanns kontor var därför att torpedera S-kutan med den nye vitale kaptenen på bryggan.

(Jag beklagar att jag här tidigare publicerade en tabell som var från 2010, emellertid visar väljarbarometerna liknande siffror, varför slutsatsen kvarstår)

Vem i hans eget jaktlag kan och vill knäppa den djäveln

Om man nu skulle välja någon att utlösa en stormvind som i vart fall skulle blåsa sönder riggen på S-keppet så var det inte Peter Wolodarski eller P.J. Anders Linder som stod överst på listan. De var ju redan alltför hårt insyltade i den Schlingmannska propagandaapparaten. Naturligtvis dög inte fjantarna Per T. Ohlsson eller Göran Skytte med sina obsent högervänliga skriverier. Knappast heller de nästan alltid i borgerlig press tillfrågade Widar Andersson, Ulf Bjereld och Stig-Björn Ljunggren. Nej, det måste lockas fram en duktig      publicist inne i det som uppfattades som den socialdemokratiska fronten. Blickarna föll ganska snart på Lena Mellin, som aldrig försummade att "i alla välmening" låta en antisocialdemokratisk padda hoppa ut så fort hon öppnade munnen. Men hon var ju genom sina skriverier redan stämplad. Men tanken om Aftonbladet var kanske något att ta vara på?

Ja, just det! Hur är det med chefredaktören?
Naturligtvis måste man gå via ansvarige utgivaren om man skulle få Aftonbladet att helsatsa. Man visste att det var en person som lojalt svarade upp mot ägarens intentioner att tidningen skulle ge vinst även om det var nödvändigt att sparka mer än ¼ av medarbetarna på redaktionen . Man visste att han höll ett hårt grepp över tidningen och t.om.själv raderade inlägg han ansåg inte skulle med. I linje med detta att tidningen skulle ge bra vinst till ägarna så visste man att Jan Helin gjorde så gott som vad som helst för ett scoop; det gällde hans hantering av de s.k. ”kungabilderna” och att skicka fotografer som trakasserar drottningen (jo han var ju tvungen att be om ursäkt). Hans hänsynslöshet och scoopkåthet framgår också av en del artiklar kring arbetsmarknadsministern Littorin  som inte ett dugg handlade om ABs avslöjande utan om Littorins privata familjeliv och skilsmässa.