Medial murbräcka

We won’t back down, sa Håkan Juholt när han valts till partiordförande för Socialdemokraterna i mars 2011. Nu är han nerplockad. Men är det en annan socialdemokrati på andra sidan Juholt än det var innan? Social¬demokratin, som alltid hållit ihop utåt under devisen enade vi stå, söndrade vi falla, har nu fått se sin parti¬ledare avsatt – dirigerad med textmeddelanden direkt från VU-rummen till massmedier.

Förmodligen kommer medie¬drevet att bli centralt i den analys som följer. Kanske kommer det rent av att finnas utrymme för självkritik inom medierna. Redan hörs anklagelser mot en allt mer högerdominerad medievärld. Göran Greider liknar kameralinserna som riktades mot Sveavägen 68 vid ¬kikarsikten. Journalisten Dan Josefsson kommenterade lakoniskt på Twitter att till skillnad från Palme¬mordet så vet man vilka som mördade Juholt.
Så är det naturligtvis – visst kan man se klassaspekten i att en lantis skjuts ner av stockholmsreportrar med bostadsrätt och rutavdrag. Samtidigt som den tydligaste aspekten av drevet mot Juholt är ideologisk. När den ekonomiska, politiska och mediala makten samlas på ett fåtal händer är det logiskt att den som går emot hegemonin skjuts ner.

Men skuggan fa ller även i detta fall tillbaka på den egna rörelsen. Det är Socialdemokraterna och LO som själva lagt ner sina tidningar. Arbetar¬rörelsens mediestrategi har de senaste tre decennierna närmat sig den rena cynismen – det kostar för mycket – hos den som vet alltings pris men intets värde.  Idag står man där med Wolodarski, Knutson, Mellin och Silberstein som de enda uttolkarna av den egna rörelsen. Resultatet blir därefter. Inte välvilligt direkt, men framförallt oerhört konjunkturkänsligt och ägarstyrt.  Att borgerliga medier väljer att skriva när socialdemokratin själv vräker material över murvlarna är inte konstigt. Irriterande är snarare bristen på system- och maktanalys i denna rapportering. Att så lite substantiellt om de strukturer som avsatte Juholt kommit ut av så många tusentals journalisttimmar.  Det som återstår av dagligt utkommande S-kommentarer är antingen avsomnade filer på internet eller åldrade S-dagstidningar med vikande underlag och hotat presstöd. Alternativen är få. De radikala oberoende rösterna ännu färre. I onsdags satte jag själv på telefonen efter nära tre veckors semester och och fick under det första dygnet (24 timmar) motta 27 (!) förfrågningar om medverkan i olika radio- och tv-program eller artiklar att skriva. Bristen på vassa röda pennor uppenbarade sig som total.

När socialdemokratin summerar sin senaste mediala fyraårscykel kan man räkna in minst fyra stora drev som helt styrts av mediernas lösnummerförsäljning men också av en ny logik i rörelsens inre liv. Vi har striden om det rödgröna samarbetet som innebar slutet på Mona Sahlins smek¬månad som partiledare, skandalen med Wanja¬ Lundby-Wedin och AMF-bonusarna, Primeskandalen där det avslöjades att näringslivet hyrt in S-konsulter för att påverka socialdemokratins politik och slutligen det långdragna avsättandet av Juholt med de i grunden helt felaktiga påståendena om hyresskandalen.

I alla dessa stora skandaler har delar av arbetarrörelsen använt medierna som murbräcka mot andra delar av rörelsen. Det är detta sönderfall som är det allvarligaste.  Bristen på respekt för varandra i en rörelse som borde ha väldigt mycket att hålla samman kring – med en regering som låter arbetslösheten accelerera trots stora ekonomiska överskott, där gamla vanvårdas för att möjliggöra aktieutdelningar, där hemliga partibidrag går till det stora regeringspartiet, där skatterna för dem som har det hyggligt sänks, en välfärdsstat som krackelerar på allt fler sätt och ett arbetsliv där osäkerheten växer till och med långt upp i medelklassen. Kring detta borde det väl ändå gå att forma ett politiskt program som ganska många, kanske rent av en majoritet av medborgarna kan enas kring?
Jag skulle i alla fall vilja vara med då.
Daniel Suhonen