Borgare tycker att vi i S borde bli borgerligt light!
Hanne Kjöller skriver bra om När Public Service är som det ska  i dagens DN. Hon talar om det nya programmet Min sanning med journalisten Kristina Hedberg . Det var ett bra program som gav en bra bild av Mona Sahlin och hennes sanning. Jag kan också med min blogg som vittne säga att jag på ett helt annat sätt än DNs skribenter, inklusive Hanne Kjöller, alltid stödde Mona Sahlin med ett undantag och det gällde just när hon ensidigt annonserade regering med MP och utan V. Det märkliga är att då fick hon ris av många vänsterpersoner men ros av alla borgerliga. Är det måhända så att enbart en MP+S-regering garanterat inte skulle få en majoritet som var taggarna på de borgerliga rosorna? Jag tror inte borgare fattar varför det för många s-väljare var så märkligt att utesluta en partner med samma socialistiska bas som man själv. Likaledes så blev jag synnerligen förvånad över det som Mona Sahlin yttrade i sitt avskedstal, då jag inte alls delar hennes där gjorda analys. Än en gång: det märkliga är hur väl det föll borgerliga skribenter i smaken. Kanske är det så att vi med Hanne Kjöller & Co borde bli några slags borgerligt light för att passa in?

Hanna Kjöllers fria fantasier
Men nu åter till Kjöllers ledare. Helt plötsligt använder hon programmet med Mona Sahlin för att ge en tjyvsmocka mot hela Socialdemokratin. Och som vanligt gör hon och hennes kolleger det genom att skriva ihop en fantasifull drapa utan underlag. Hon hånar hela arbetarröreklsen bygge med affärer för att undkomma profitörerna på allt från försäkringar till begravningsbyrån: ” Identiteten som socialdemokrat tycks både stark och tvingande. Det blir nästan lite sektartat. Välkommen in i den röda värmen där vi försäkras av Folksam och begravs av Fonus.” . Har man sedan varit med om debatter i arbetarekommunen och i partiets rådslag i övrigt så får man läsa följande: ”Men akta dig för att säga eller tycka något som inte passar in. Då kan du stå där i kylan som en inte riktigt riktig socialdemokrat. S är inte ett parti som låter tusentals blommor blomma. Med tukt och ansning formas nya socialdemokrater till samma snitt som de gamla. Den som har mage att resonera kring nya lösningar får finna sig i att anklagas för att inte vara ”en riktig socialdemokrat. Och av att lyssna på Mona Sahlin förstår man att det är något förfärligt.”
.
”Jag är socialdemokrat och kommer så förbli”
Hanna Kjöller summerar: ”Med sådana vänner behöver socialdemokrater inte frukta sina ovänner.” Den som lyssnar på programmet finner att Hanna Kjöller har en flödande fantasi. Ingenstans finns detta. Vad Mona Sahlin pratade om var att hon vid vissa tillfälle fick stå i centrum för kritik och att hon då kände sig ensam. Något som känns igen? Mona Sahlin sa också att hon stuckit ut hackan och tagit ansvar och att det kan funderas kring om det är något man får beröm för. Känns det igen att man inte får den tacksamhet och det stöd man anser sig berättigad till? Av detta skapar Hanne Kjöller en bild av ett elakt parti som tystar sina företrädare och medlemmar. Varför tror Hanne Kjöller att Mona Sahlin slutade med jag är socialdemokrat och kommer så förbli? Om nu hennes bild av Socialdemokratin innehöll ens ett uns av sanning? Vad Hanne Kjöller tycks ha svårt att greppa är att vi socialdemokrater har olika uppfattningar och att dessa bryts i en ständig debatt. Ibland sägs då ett och annat mindre väl valt ord men det innebär inte att partiet på något sätt försöker styra åsikter. Vi är nämligen inte som Moderaterna som låter Näringslivets tankesmedjor ange den politiska inriktningen och sedan kräva rättning i ledet efter vad smedjan smitt.