Vad är det för djävla förtryckarkultur: skall bara vissa ha rätt att bli lyckliga?
Vad har dessa gemensamt? • fotbollsspelaren Victoria Sandell Svensson • höjdhopparen Kajsa Bergqvist • fotbollsspelaren Anton Hysén • fotbollsspelaren Pia Sundhage • längdhopparen Peter Häggström • hockeyspelarna Erika Holst och Ylva Lindberg • fotbollsspelaren Jessica Landström • skidåkaren och en av Sveriges främsta idrottare Anja Persson • hundratusentals ”vanliga” medborgare världen runt Jo, alla har under kortare eller längre period – ja, en del under hela livet – gett sken av att vara (enbart) heterosexuell därför att de varit så rädda för förakt, för hat, för att diskriminering, ja rent av för straff eller dödligt våld. Detta av den enda orsaken att de har/haft drömmen om att bli lyckliga på sitt sätt med en person av samma kön.
Lesbiska par eller bögpar är tydligen även i Sverige en stor grej! De ovan nämnda idrottsprofilerna är naturligtvis inte ensamma bland kändisar som har haft liknande ”komma ut”. Dagligen så kommer personer ut och berättar om sin homosexuella familj, där detta är möjligt. Fortfarande anses det t.o.m. i Sverige enligt Högsta domstolens tolkning juste att hetsa mot homosexuella bara man gör det i prästrock och med religiösa förtecken - det påstås absurt nog vara en del av mänskliga rättighetskatalogen. Vad man också noterar är att de nämnda kändisarna har i stort sett haft allmänhetens stöd när de väl kommit ut och också med en rimlig prognos kunnat räkna med det – en världscupmedalj smäller högt! Men trots detta har samtliga tvekat, inte vågat förrän efter lång tid eller känt sig plågade av tanke på ett liv som homosexuell. Hör Anja Perssons sommarprat den 23 juli i år. Detta kan inte tolkas på annat sätt än att även dessa kändisar uppfattat att det finns även i Sverige en negativ inställning till homosexuella och homosexualitet.
Homosexuellas utsatta läge bekräftas av media DN skriver, visserligen på sporten, i papperstidningen under rubriken Pärsson valde att tiga om kärleken under karriären. Det var alltså världsstjärnan Anja Perssons reaktion först att det inte var möjligt, sedan att relationen med Filippa måste förtigas under fem långa år! SvDs sportkommentator skriver Det modigaste Anja gjort. Naturligtvis deltar jag i hyllningarna av Anja som vågade steget. Men vad är det för djävla kultur vi odlar när det modigaste man gjort är att tala om att man är nykär och lycklig med en partner? Vilket helvete har då inte alla vanliga lesbiska och bögar p.g.a. era förstockade fördomar!? Säkerligen finns i varje persons omgivning någon som på detta sätt "lever i garderoben". Hur känns det att utesluta alla dessa personer från ett anständigt liv och odla en kultur av förtryck? Vad är det för djävla demokrati när en del tycks tro att de fullt ut kan bastämma, ja t.o.m. ha synpunkter på vem Anja, Kajsa, Anton eller jag lever ihop med!?
Jag vet hur det känns ... Trots att jag nu har det första minnet av en särskild känsla i magen när jag tittade på en klasskamrat redan i småskolan så fanns inte tanken vid detta tillfälle vad det rörde sig om. Jag hann dejta flera flickvänner under gymnasiet och även sedan genomleva ett par parförhållanden med kvinnor och jag hade ingen tanke att detta inte var vägen för mig. En del av förtrycket är ju så konstruerat att det redan dödar tanken genom en massiv – för mig som bög – manligt fördömande av sex mellan, ja ens beröring av män. Trots att jag nu minns enstaka homosexuella episoder under uppväxten, som jag då förträngde stenhårt, så dröjde det till jag var 37 år innan jag för först gången blev riktigt kär i en karl och inte kunde motstå känslan. Jag har ofta funderat över varför jag inte som mina heterosexuella kamrater vågade eller ens i mina tankar nändes ha träffar med andra pojkar. Någon har tagit hela tonårstiden ifrån mig! Varför var trycket från andra så massivt att jag inte ens unnade mig att titta och längta efter det som jag någonstans i mitt inre suktade efter? Var det bara jag som var feg eller är detta ett större mänskligt problem, ja t.o.m. ett samhällsproblem – en fråga om demokrati?
Men våga ger lycka - inte bara därför att man ställer upp på sig själv... I Expressen talas om lyckan för Anja att falla pladask för Filippa och AB pratar om att Anja skall bli mamma. Själv har jag nu levt i över 30 år med min käre man. Men inristat i vår kärlekshistoria finns företrycket uttryckt: vi träffades 80, förlovade oss 81, tilläts ingå partnerskap 95 och först 2009 äktenskap - den 1 maj sistnämnda år är för mig en märkesdag inte bara därför att det är arbetarepartiets festdag utan därför att jag då 70 år gammal fick ingå samma äktenskap som för mina syskon varit en självklarhet. Ja, det är ju först genom att våga erkänna för både sig själv och andra man på ett juste sätt kan relatera till sin omvärld och också kunna leva ett vanligt liv med sin partner och bilda familj. Det borde vara en viktig fråga för politiker att bekämpa förtryck och gå emot fascistiska tendenser inom familjepolitik och både i FN, EU, ja världen i stort. Naturligtvis önskar jag Anja – och alla andra Anjor/Antonar – lycka till att återerövra självkänslan och leva ett anständigt liv, nämligen det som stämmer med mitt hjärtas sång. Anja sa i sommarpratet, i vilket jag till fullo instämmer: ”... jag vill att alla skall ha chansen att bli lyckliga...”
Det bästa med Anja Pärsons sommarprogram - jag skrev själv om det på min blogg - var att hon skrev om sin egen inledande tvekan - hon hade ju tidigare levt i ett ganska långvarigt heterosexuellt förhållande - och om hur hon gradvis kom till insikt om att hon drogs till en person av samma kön. Jag tror att hon lyckades ingjuta mod även hos andra.
Bo Widegren: Tack Enn, för din kommentar. Jag tyckte också, vilket jag hoppas framgick av min blogg, att Anjas sommarprogram var viktigt och fint. Viktigt eftersom hon uppenbarligen är en förebild för många unga. Fint därför att det var nära hjärtat. Även jag har ett långvariga heterosexuellaförhållanden bakom mig. Och det är jag glad för eftersom det varit min enda möjlighet att läras mig konsten att just romantisera och leva ihop, tjusningen och demokratin i ett parförhållande. Många bögar har aldrig "lärt sig det". Detta att man, som du uttrycker det, gradvis kommer till insikt, är just en del av förtrycket. Detta att valet mellan samkönad och olikkönad romans och partner inte framstår som klart redan från början. Det är nu helt enkelt en fråga om hur länge jag skall förtränga min egentliga längtan och när jag skall våga att med självkänsla leva mitt liv. En del kommer aldrig dit. En del slutar sitt liv i förtid. Kanske dags för det heterofila samhället att fråga sig varför!
Kommentar av LF genom /bo Widegren - 24 juni 18:19, 2012
från en LF har jag på min mejl fått följande kommentar: Vill härmed endast meddela att jag har bytt åsikt i frågan om homosexualitet. När jag fick veta att flera kristna homosexuella par hade gift sig och tydligen är lyckliga i sina äktenskap, kände jag att jag måste ta reda på om det möjligen var jag själv som haft fel. Jag läste berättelsen om Sodom i Bibeln flera gånger för att utröna vilken synd som åsyftas med uttrycket "Sodoms synd var svår". Jag fann inga bevis för att männen i Sodom verkligen var homosexuella. Det handlade om att männen i Sodom ville våldta Herrens änglar, som kommit i manlig gestalt, men sådant är ju en grov synd oavsett syndarnas sexuella läggning. Ett sådant beteende kan nog förekomma bland heterosexuella, som vill visa sitt förakt för någon.
Bo Widegren: Bäste LF,
trevligt att du kommit till sans. Jag har alltid velat ha en direktlinje vertikalt och är alltså utanför alla kyrkor. Eftersom jag är skapad med ett förnuft så har jag alltid tänkt mig att använda det. I detta ingår att ingenting, jag upprepar ingenting som jag läser eller hör kan någonsin vara ett skyll på "domedagen" utan jag har att pröva allting, jag upprepar allting utifrån vad som är rätt i mitt hjärta. Alla spökhistorier till trots (inkl delar av Bibeln) så måste vi alltså själva ta ställning. Jag har alltid trot att det är vi människor som har fördomar medan Guds kärlek är allomfattande.
Längre har dock inte LF kommit i sin fördomsfrihet än att han inte vågar skriva ut det namn som han annars så ofta stoltserar med på s-bloggarna!
Den dagen ingen behöver komma ur garderoben som Anja Persson gjorde, den dagen har vi nått fram till en full acceptans.Då kanske vanligtvis flitiga debattörer också vågar skriva ut sina namn!
Jag fattar inte att inte folk skäms över att tala om för andra hur de ska leva sina kärleksliv!
Du har helt rätt i att vissa grupper, som exempelvis vissa präster, får diskriminera hur mycket som helst under Bibelns täckmantel.
Klokt att inte ha mellanhänder till Gud. Funderar på detsamma.
Bo Widegren: Tack för din kommentar Lisbeth, men rätt skall vara rätt! Det är faktiskt jag som är skyldig till förkortningen. Lars F skrev ut sitt fullständiga namn i mejl till mig. Jag tyckte att det var så korkad kommentar att jag själv publicerade den på bloggen tillsammans med mitt svar. Men eftersom han valde att skicka den som en privat kommentar gjorde jag om hans namn till en signatur. I övrigt håller jag helt med dig.
Hälsningar/Bo
Nya kommentarer kan ej göras för detta blogginlägg!
Kommentar av 
