....in i döden tilläts dessa homofoba kränkningar... 
När jag så förlikade mig med att jag var homosexuell, så kom alla förträngda minnen tillbaka av alla pojkar och män som jag i smyg tittat på under min uppväxt frän 7-årsåldern och framåt. Väl ute ur garderoben började jag  såsom jurist frivilligt arbeta i en socialjour driven av RFSL, Riksförbundet för    sexuellt likaberättigande. Där hjälpte jag till i olika ärenden av juridisk art. Det gällde trakasserier av homosexuella par av grannar och hyresvärdar. Mobbning på arbetsplatsen av homosexuella. Det värsta var dessa dödsfall, där en efterlevande partner av heterosexuella släktingar till den avlidne kunde kastas ut ur gemensam lägenhet – låset byttes och efterlevandes saker ställdes ut i trappuppgången. Eller där begravning hölls utan närvaro av den efterlevande eller homosexuella vänner - ”Du vill väl inte vanära den avlidne genom att utmåla honom som homosexuell”. Släktingar var ofta helt omedgörliga och det fanns inga juridiska regler att ta till. Och jag vet inte hur många särskilda minnesstunder jag varit på arrangerade av efterlevande och av homosexuella vänner. Litet lättare blev det från 1988 då en särskild lag om homosexuella sambor trädde i kraft. Men den förutsatte gemensam folkbokföring och ofta så försökte släktingar påstå att efterlevande var inneboende! Dessa trakassserier fortgår än i dag och kan bara radikalt stoppas genom att samborna gifter sig eftersom det blev möjligt såsom partnerskap i januari 1995 och äktenskap i maj 2009. Det är en skamlig historia om hur samhället i spåren av AIDS alltför länge tvekade att skydda sina homosexuella medborgare för övergrepp från den heterosexuella majoriteten. Rasmus föräldrar är fortfarande ingen ovanlighet. Och detta borde uppröra fler än homosexuella! Än en gång: får man stampa på andras kärlek? Än en gång: vad rätt har du som förälder, syskon eller vän att sätta dig till doms över hur jag skulle leva mitt liv?

... för att homosexuell kärlek var fredlös..
Detta var en fruktansvärd tid där den homosexuella kärleken var fredlös och kränktes på ett sätt som var upprörande. Jag vet i dag inte hur många anmälningar jag skrev till JK om olika myndighetsåtgärder som bort kritiseras just för sin fördomsfullhet – alltid med samma resultat avskrivning utan åtgärd. Det var helt enkelt så att samhället vände sig bort för att inte se det man utsatte homosexuella för. Högsta domstolen har i ett ganska sent fall      låtit bli att särskilt beakta det homofoba i mordet av en idrottsman som mördades med ett 40-tal knivhugg! Svenska samhället helt enkelt sket i vad folk utsatte homosexuella för och uttalade i vissa sammanhang i stället förståelse om att homosexualitet kunde verka provocerande på gärningsmän! I en intervju med Jonans Gardell säger han: Jag var med, det är min tid, min stad. Det är min plikt att skriva . Regissören Simon Kaijser talar om ”Jag vill synliggöra alla de som dog” . Det är så sant vi homosexuella måste vittna om det som varit. Även därför att det är lätt att dra parallell till andra typer av förtryck p.g.a. heterosexuell patriarkalitet.

...också igenkännande: ”jag vill i mitt liv älska någon som älskar mig”
av kärlekens innersta väsen så väl gestaltat av de två Adam i rollerna som Benjamin och Rasmus. I den fina intervjun med huvudrollsinnehavarna Adam Pålsson och Adam Lundgren så talar de just om  "Inte bara aids och elände utan även en kärlekshistoria".   Skrattet, den varma sängen, den kroppsnära passionen, den innerliga samvaron. Som Benjamin uttryckte det ”jag vill i mitt liv älska någon som älskar mig”. Att också ha någon nära att dela nederlagen och de svåra stunderna med. Men också härliga stunder i den ”andra familjen” som man var med att skapa för att överleva i den fördomsfulla yttervärlden. Jag tvekar inte heller att nämna de häftiga knullen på Skinnarviksberget eller i någon portuppgång, ty det var      också en del av mitt liv; och vem har rätt att förneka mig en sen pubertet när nu samhället stal min tonårstid. Jag är glad för att jag så småningom blev lika öppen med min homosexualitet som alla i gänget kring Paul. Det är ju denna öppenhet som också skapar bas för att nå ut till andra homosexuella och därmed öka möjligheten att träffa ”sin” (eller sina) partner. Min lycka i livet är alltså min homosexualitet eftersom jag genom den har min familj. Kanske förstod mina föräldrar aldrig det? Bara på den grunden kan jag också sluta förbanna det samhälle som orsakade mig och så många homosexuella så mycket ont.

Det fanns naturligtvis undantag...
Det var sjukvårdspersonal som uppoffrande hjälpte sjuka och tröstade anhöriga och som inte ställde upp på hysterin i heterosamhället. Det fanns politiker som tidigt insåg och ställde politiska krav på förändring. Jag tänker bl.a. med aktning särskilt på Jörn Svensson, som var huvudtalare vid den första Frigörelsedemonstrationen (numera Pride) jag gick med i 1978. Jag minns att Jörn citerade Dante: Gå din väg rakt framåt och låt folk prata! Jörns bok Du skall ledningen och makten var en god läsning även när det gällde kampen mot homofobin. Och Kim Friele byggde på med uppmaningen: Låt inte människorna pissa på dig! Det fanns också bekanta och vänner som    vägrade att särbehandla homosexuell kärlek utan bara tyckte om mig för den jag är. För detta är jag innerligt tacksam ty det var som strimmor av ljus i ett mörker... Slutligen känner jag mig i dag också oändligt tacksam gentemot Jonas Gardell och alla de bra skådespelarna som på detta skickliga sätt formulerat och beskrivit ett minne som varit en stor gråtklump i mitt bröst. Förmodligen gör deras insats också skillnad för framtiden.