Nobelpris delas ut i närvaro av pråltuppar och juvelskator till förtjänta och till en del helt oförtjänta

Tidigare i dag har fredspriset delats ut i närvaro av Kung Harald i Oslo. Europarådets sekreterare, tillika ordförande i norska nobelkommitten Thorbjörn Jageland delade ut fredpriset till sina kompisar i EU. Han hade också länge varit drivande för detta. Jageland är fanatisk EU-förespråkare och ser det som ett misslyckande att han inte lyckades föra in Norge i EU-fållan. Man kan säga att EU fick priset i år är en minst lika stor skandal – fredsmässigt sett – som att priset 2009 gick till Obama.
Carl Gustaf Folke Hubertus, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, med valspråket ”För Sverige – I tiden” men mest känd för att han gav kaffeflickorna ett ansikte, delade i kväll ut de flesta andra nobelprisen. Det skedde i närvaro av vad Norden kan uppbringa av andra pråltuppar och juvelskator – visserligen under erkännande för insatser på olika områden – en hysteriskt ytlig rikemansfest, där man för att ge demokratisk sken blandar upp de ca 1100 av gräddan av adel, politik, ekonomi, vetenskap med 200       lottade platser för studenter. Ytligheten hålls vid liv av medias reportage och av folkvettsexpert Magdalena Ribbing och f.d. översta hovfrun Elisabeth Tarras-Wahlberg.

Hycklarnas afton i Oslo
Man kan visserligen säga att de tre Rompnissarna mottog fredspriset i Oslo då man odlat en mycket enkel tanke att ”Europeiska unionens stora insats har varit att förhindra andra världskriget från att bryta ut igen.Från början var huvudtanken att ekonomi är viktigare än politik. Marknaden är den stora integrerande kraften. Nationer som handlar med varandra mördar inte varandra.Det är därför Frankrike och Tyskland har hållit fred i snart sjuttio år, inte för att de förstår eller älskar varandra, utan för att de tjänar på varandra”; se Carsten Jensen på DNkultur Tanken att matcha Tyskland har misslyckats Man har talat om stål- och kolunionen som en början på EEC och sedan EU och att syftet var just att binda upp Tyskland genom handel och att de övriga medlemmarna skulle kunna gemensamt stå emot. Redan detta syfte har falerat eftersom det är Tyskland som står bakom alla beslut och i dag själv använder EU för sin maktutövning. Exempelvis går merparten av nödlånen till Grekland mfl till att betala amorteringar och räntor i tyska (och även en del franska) banker inte till de nödlidande i Grekland, Spanien, Portugal och Irland, där befolkningen ofta lider nöd av långt större omfattning innan de gick med i EURON. Men dessutom är detta en falsk historieskrivning. Bakom mytbilden om fredsprojektet döljer sig en historia om att det som skulle ena Europa var en gemensam exploatering av Afrika , dvs de koloniala ambitioner som de ledande europeiska nationerna haft sedan länge, skriver Stefan Jonsson och Peo Hansen på DNkultur .

Det hade bara blivit Nato om det gällde freden och säkerheten

Man förvanskar alltså hela EUs historia med påståenden om fredsprojekt. Det som utlöste unionsträvandena var Nassers nationalisering av Suez-kanalen och det fransk-tysk-israeliska kriget för att säkra deras intressen i regionen. Men  Eisenhowers hot om att dra in hjälpen Europa satte stopp för denna operation. Därmed föddes tanken på ett Europa starkare än USA och det skulle ske genom en fantastisk plan om kolonialisering av stora delar av Afrika för att tillgodogöra sig rikedomarna därifrån. Man talade om Eurafrika, där Afrika skulle försörja Europa med råvaror och nya expansionsmöjligheter. Man talade t.o.m. om att Europa var i trängande behov ökat ”livsrum”. På 60-talet blev dessa planer inaktuella och historien fick en annan gång. Men den europeiska samordningen var ingalunda en fredsplan utan ett arrogant försök att fortsätta de europeiska staternas utnyttjande av kolonier. Detta är också förklaringen till att det inte stannade vid ett Natosamarbete.
Skulle EU ha verkat ”mest och bäst för folkens förbrödrande”!?

Carsten Jensen säger vidare att ”den nuvarande EU krisen har inte skapats av en statlig överkonsumtion. Den är skapad i samarbete mellan lögnaktiga kreditvärderingsinstitut och internationella storbanker med en oansvarig utlåningspolitik.” Dessutom har man beslutat om en struktur inom Euroområdet som ekonomen Joseph Stiglitz har kallat en självmordspakt i det att enda statliga försvaret mot kris är att skära ner på statens utgifter vilket i sin tur i kris skapar recession. Nedskärningarna i statsbudgeten medför i dessa länder att välfärdsstaten avvecklas till förmån för en konkurrensstat vars viktigaste mål är att tjäna den skenande marknaden, inte att utgöra en motvikt till den. Följden av detta blir djupa mptsättningar i medlemsländernas befolkningar och mellan rika och fattiga medlemmar. Att i detta läge tillerkänna EU nobels fredspris är ett hån mot Nobels testamente ”verkat mest eller best för folkens förbrödrande”och ett slag i ansiktet på alla EU-medborgare som försatts i fattigdom. Oslo är också avspärrat då polisen väntar omfattande demonstrationer mot priset . Priset medförde också en tillströmning till NeitillEU och bara 1 av 4 norrmän anser det vara rätt att EU fick priset .

Redan när beslutet blev offentligt skrev DN Grattis EU – trots allt.  Vadå trots allt? Det är nämligen lätt att kritisera beslutet att tilldela EU Nobels fredspris.
• Tidpunkten är sällsynt illa vald. Unionen genomgår just nu en förlamande kris där Nord ställs mot Syd, demokratiska ideal ställs mot toppstyre och       fattiga EU-medborgare ställs på gatan.
• Flera medlemmar – Rumänien, Bulgarien, Ungern – visar allt mindre respekt mot EU:s grundprinciper, demokrati och mänskliga rättigheter.

• Flyktingpolitiken får kritiker att tala om Fästning Europa.
• År 2001 uppgav 55 procent av väljarna i Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien att de kände förtroende för Bryssel. I dag är siffran 25 procent.
Men inte nog med det ty då glömmer att
• EU i sin struktur har ett ”demokratiskt underskott” som medför att lobbyruffel och båg spelar stor roll i EU-förvaltningen och överhuvud förvaltningen är oöverblickbar och därmed okontrollerbar.
• Vidare förekommer en överhöghet över den pollitiska viljan representerad av en domstol som visserligen skall slita tvister om tolkningen av Eurätten, vilket i praktiken innebär att man stiftar de lagar man dömer efter.

Varför fredspris när man driver EU mot sönderfall?
Peter Wolodarski har en mycket bra söndagskrönika 9/12 Ett fredspris som ringar in krisen som beskriver hela den ekonomiska krisen punkt för punkt. Framförallt frågar han sig varför beslutsfattare inte lärt sig något av 30-talskrisen och Keynes analys av denna? För de skuldbelastade medlemsländerna blir det en ond cirkel. Omvärlden ställer krav på besparingar för att uppnå vissa mål. Men målen missas, eftersom ekonomin utvecklas sämre än väntat. Då kommer krav på ännu större åtstramningar ... osv Så fortsätter denna plågsamma process med något slags diffust hopp om att ekonomin plötsligt ska ta fart av sig själv.Utvecklingen för tankarna till en läkare som ordinerar fortsatt bantning till en svårt undernärd patient. Vem skulle ta den doktorn på allvar? Ändå drivs den målmedvetet av Tyskland och vår egen finansminister Anders Borg fortsätter att solidarisera sig med Berlin, trots de senaste årens förfärande ekonomiska konsekvenser.
Wolodarski slutar med frågan: Vad ska EU med sitt fredspris till om man står för en politik som driver Europa mot något som liknar ett sönderfall?
Själv ställer jag frågan till Magdalena Andersson: Vad anser du att vi skall driva för socialdemokratisk politik när det gäller krisen hemma och i förhållande till EU? Eller skall vi bara gå i Anders Borgs fotspår?