"Överskottsmålet är inte heligt" - Socialdemokratiska partiet flyttar äntligen tillbaka Keynes och Wigfors i högsätet!

"Överskottsmålet är inte heligt" - Socialdemokratiska partiet flyttar äntligen tillbaka Keynes och Wigfors i högsätet!

Överskottsmålet är inte heligt men debatten ger fel fokus...
Visst är det viktigt med jobbpolitik och utbildning så att matchningen blir bättre. Men det viktiga är en skärpning av den ekonomiska politiken i sin helhet för att åter sätta Keynes och Wigfors i högsätet. Under rubriken Samhället splittras nu intervjuas Stefan Löfven i Aktuellt i politiken. Vad som är särskilt intressant är hans uttalande om överskottsmålet. Han talar om att Anders Borg vill ha en expansiv valbudget, bl.a. för att skapa sig större utrymme och få råd med det som alla partier i regeringen vill med t ex femte jobbskatteavdrag, läxrut osv. Detta leder till en fortsatt diskussion om att regeringen missar överskottsmålet. Här skall vi Socialdemokrater ta debatten om vad vi skall använda våra resurser till välfärden, miljonprogrammets upprustning, bostäder, vägar och järnvägar. Men Stefan fortsätter: Samtidigt pågår ett skifte i den ekonomiska debatten. LO ordinerade nyligen 70 miljarder för att angripa massarbetslösheten. Allt fler ekonomer vill avskaffa överskottsmålet... Överskottsmålet är inte heligt men debatten ger fel fokus... Sverige går med underskott sedan flera år... Vi ska alltid oavsett hur det finanspolitiska ramverket ser ut vara otroligt noga med att se till att de offentliga finanserna är stabila. För det är vanliga knegares bästa vän. Då vet de att vi kan leverera välfärd. Så fort statsfinanserna börjar skaka då vet vi vilka som kommer sämst ut. Det är vanliga löntagare och de människor som har det ännu sämre än så. Bra, men Stefan kom ihåg Wigfors och Keynes!

Keynes och Wigfors är våra ekonomiska husgudar!
Jag har varit förbannad på både Stefan och Magdalena som trots den svåra arbetslösheten fortsatt precis som Mona Sahlin, när hon hutade åt Ohly för hans ekonomiska lättsinne. I backspegeln kan man se att Ohlys ”lättsinne” förmodligen gett oss medel att angripa arbetslösheten effektivare. Keynes och Wigfors – numera även ekonomipristagaren Paul Krugman - är våra ekonomiska husgudar. Det innebär att man har vissa budgetregler, men avstår från den moraliserande normregler som gäller blint, i alla situationer, även när det varit uppenbart att det gör det svårare att lösa problemen. Se bara hur denna hutlösa normlydnad bringat södra Europa i ekonomisk fattigdom med arbetslöshet över 25 procent. Normeknomerna har haft alldeles för stor makt och har varit vägledande för Anders Borg intill hans vändning Bara tillväxt och utbildning kan rädda EUs ekonomier. Det var då beklämmande att Magdalen Andersson gick ut och bara gav Borg på tafsen Oansvarigt av Anders Borg. Istället borde hon ha prisat Borg för att han behandlade Överskottsmålet som en huvudregel, men som han tänkte göra undantag för, och skällt på honom för att använda de friställda medlen till fel saker. Jag hoppas att Magdalena som helgläsning rekapitulerar både Wigfors, Keynes och Paul Krugman, som skriver krönikor i New York Times. Vi vill inte ha en normekonom till finansminister.

Det finns ännu en läxa att göra: Riksbankens självständighet måste underordnas den politiska ledningen
När vi tog över efter Bildt-regeringens experimenterande med avreglering och normpolitik, som faktiskt ledde oss till katastrofens brant, så la vi genom Göran Persson fram ett ekonomisk krisprogram 1994. Det gällde att täta hålen i de läckande offentliga budgetarna och satsa på tillväxt och utbildning. Men för att verkligen snabbt få fart på ekonomin behövdes en djärvare penningpolitik. Men Riksbanken vägrade frångå sin norm om ett inflationsmål. Det blev en uppgång i ekonomin men arbetslösheten bet sig kvar på hög nivå, bl.a. därför att Riksbanken vägrade samverka. Man kan jämföra med USA där centralbanken har en dubbel målsättning, nämligen penningvärdet/inflationen men också till att resursutnyttjandet hålls på hög nivå med låg arbetslöshet. Detta har också avspeglat sig i USAs kraftsamling efter finanskrisen och fastighetsbubblan. Riksbanken borde alltså underställas den politiska ledningen eller i vart fall inte längre enbart ha ett inflationsmål. Som ett brev på min post är Riksbankens oberoende uppe till diskussion.

Normfundamentalism är faktiskt också en vanlig knegares värsta fiende
Summa summarum: Visst är det sant vad Stefan säger att stabila statsfinanser är vanliga knegares bästa vän. Då vet de att vi kan leverera välfärd. Det är bara det att stabila statsfinanser förutsätter att man i vanliga fall har ett visst överskott men också kan pruta på dessa huvudregler och i lågkonjunktur ge ekonomiska injektioner för att hålla arbetslösheten nere. Regler och stabilitet är alltså bra. Men normfundamentalism är faktiskt också en vanlig knegares värsta fiende, se på Grekland, Italien och Spanien i dag!

2013-06-08, 14:48 Permalink
Andra bloggar om: Socialdemokrati ekonomisk politik; finanspolitik; penningpolitik; regeringen; överskottsmål; keynes; wigfors; paul krugman; stefan löfven; magdalena andersson; bo widegren

Kommentar av Leif Andersson - 8 juni 19:17, 2013

Det är inte relevant att jämföra med USA där fastighetsmarknaden kraschat medan vår bostadsbubbla fortfarande inte briserat ännu utan tvärtom befinner sig på nya toppnivåer.

Hade vår bostadsmarknad också kraschat skulle styrräntan antagligen varit närmare "USA-nivå". Sen har räntesänkningar på dessa låga nivåer vädigt liten betydelse utan räntevapnet kan anses förbrukat. Den enkla lösningen för politiker är då att antingen se till att den egna valutan dumpas vilket historiskt sett varit Sveriges adelsmärke. Sen finns även alternativet att skapa hög inflation men det lär bli ganska svårt med dagens låga resursutnyttjande.

Bo Widegren: Usa åberopade jag bara för att peka på att centralbanken där har en dubbel uppgift, alltså inte bara penningvärdet utan även sysselsättningsgraden. Hur skulle det vara om du läste innantill innan du börjar "läxa upp" mig?!

Ditt resonemang anknyter inte alls till min blogg som handlar om att det inte räcker med att politiken bestämmer en bra finanspolitik utan att det också fordras en aktiv penningpolitik som inte snöat in på inflationen för att ge sig i kast med långtidsarbetslösheten.

Vet du överhuvuftaget vem Keynes, Wigfors, Krugman och Karleby var och vad de stod för? I så fall skulle du inte kleta på så lösa kommentarer på ett seriöst resonemang.

Kommentar av Ante Johansson - 8 juni 23:18, 2013

Om vi istället för nominella avtal slöt reala avtal om löneökningar skulle riksbanken helt förlora makten över nivån på arbetslösheten. Facken skulle ha hela makten över nivån på arbetslösheten oavsett hur låg eller hög arbetslösheten är.

Bo Widegren: Och vad har detta med den i bloggartikeln förda diskussionen att göra? Och hur realistisk är din tanke?

Kommentar av Leif Andersson - 8 juni 23:27, 2013

Ditt budskap är klart och tydligt men personligen tror jag inte att det är så enkelt att bara applicera vissa ekonomiska teorier och synsätt som sedan ska leverera ett visst resultat. Annars kan jag hålla med om att långsiktiga investeringar som t.ex. infrastruktur och bostäder som kan räknas hem på längre sikt bör kunna ske vid sidan av överskottsmålet. Det blir ju kontraproduktivt annars och hämmar den långsiktigt tillväxten. Här tycker jag definitivt att den nuvarande regeringen varit alldeles för passiva och följt överskottsmålet alltför slaviskt.

När det gäller Riksbanken vill jag inte påstå att man mekaniskt bara tittar på inflationssiffrorna när beslut kring styrräntan fattas. Ingves har t.ex. många gånger påtalat med adress till ansvariga politiker att den explosionsartade privata skuldsättningen för bostadslån är ett problem som gör det riskfyllt med ytterligare sänkningar. Samtidigt är det så att sänkningar av styrräntan ironiskt nog bidrar till ännu lägre inflation i rådande läge. Detta eftersom lägre räntekostnader för bostadsägare på senare tid varit det som påverkat inflationen mest på nersidan. Mycket möjligt att det även hade varit bra och väga in sysselsättningen i besluten men jag tror inte att det hade blivit någon större reell skillnad.

Bo Widegren: Ja du Leif, det var ju litet annorlunda ljud i skällan! Min poäng var att man skulle tillägna sig vad Keynes, Wigfors, Karleby och numera Krugman säger och det är helt enkelt att man intellektuellt anpassar sin ekonomiska politik till landets ekonomiska hälsa. Det som man alltså i grunden förbrutit sig emot i södra Europa därför att man benhårt hållit på en regel om överskott. Statlig ekonomi liknar visserligen i vissa stycken vanlig hushållsekonomi men i den förstnämda kan man tillåta sig att utjämna låg- och högkonjunktur. Man är s.a.s. något av sin egen bank.

Inte heller när det gäller Riksbanken har jag gått in på explicita åtgärder utan bara pläderat för att dessa ekonomer som haft huvudet fullt av normer och därmed vanvårdat den ekonomiska verkligheten. De har varit lika korkade som en dator som har inställt ett visst program: när en stapel når viss höjd så stoppar utbetalningar och investeringar. Man har s.a.s. struntat i att styra med normerna i tanke men med intellektuell rätt att göra avsteg från dem. En sådan roll får inte ges till en expert utan skall has av ebn politiskt ansvarig i en demokrati. Därför bör Riksbanken återigen underordnas det politiska styret.

Betänk det är ju i grunden ekonomerna med hjälp av banker och riskkapitalister som dragit ofärden över Europa. Visserligen figurerar några oärliga politiker i periferin.

Kommentar av Ante Johansson - 9 juni 07:40, 2013

Du undrar vad reala löneavtal har att göra med din bloggartikel. Reala löneavtal tar makten över arbetslöshetsnivån från riksbanken och ger den till fackföreningarna.

Jag menar att det är dom reala löneökningarna som påverkar arbetslösheten, inte dom nominella.

Exempel 1: 6 procents nominell löneökning. 4 procents inflation.

Exempel 2: 3 procents nominell löneökning. 1 procents inflation.

Exempel 1 och 2 ger samma arbetslöshet pga att båda exemplen ger samma reallöneökning. Varken inflationen eller dom nominella löneökningarna påverkar arbetslösheten. Det är bara reallöneökningarna som påverkar arbetslösheten.

Om man i avtalen istället förhandlar fram dom reala löneökningarna spelar nivån för inflationen ingen roll. Då spelar det häller ingen roll vilken inflation riksbanken lyckas hålla. Riksbanken makt över nivån på arbetslösheten försvinner och facken får hela makten.

Man kan praktiskt genomföra detta genom att indexera lönerna. Nivån på inflationen styr lönerna. Detta index ändras varje kvartal beroende på inflation.

Det verkar också som många tror att högre inflation automatiskt ger lägre arbetslöshet. Men högre inflation ger lägre arbetslöshet bara om den högre inflation resulterar i lägre reallöneökningar.

Bo Widegren: Intressant teoretisk tanke som du borde prata med LO om eller i vart skriva på en egen blogg. Min bloggartikel handlade om hur man praktiskt skall genomföra tanken att Politiken skall leda och hur Politiken bör styras av Keynes tankegångar.

Nya kommentarer kan ej göras för detta blogginlägg!