Skåne måste klara sig utan allmosor
Under rubriken Skånes bidragsberoende publicerar ledarskribenten Petter Birgersson i skånetidningarna en cirkulärdrapa. Han refererar 08-åttorna: ”...Stockholm betalar 12,5 miljarder härav fick Skånes kommuner 10.4 miljarder kronor och landstinget 4,1 miljarder kronor i nettobidrag . Det motsvarar 11 700 kronor per invånare och år. Malmö kommun blev landets största nettobidragstagare... Det är sett med Stockholmsperspektiv. Även om man kan ha invändningar på sättet att räkna och till exempel ta med det faktum att Stockholm har en stor mängd av de högavlönade offentliga jobb och dyra myndigheter som även skåningar finansierar – kan det vara värt att ta till sig av utomståendes betraktelser. För hur ogärna man än vill erkänna det: från barn och stockholmare kan det komma en del obehagliga sanningar. Skåne måste blir bättre på att klara sin egen tillväxt. Det gäller lokalt i kommunerna och för regionen som helhet. Skåne kan och ska inte ha en framtid där Stockholm ser sig som en givare av allmosor och dikterar villkoren. Med det följer att besluten om Skånes och de skånska kommunernas utveckling hamnar hos dem som sitter med pengarna.”

Birgersson använder sig av en siffertrollare för att verifiera sina teser
När man tittar på siffrorna så verkar det som om det där med 12 miljarder är en frammtida prognos mot 2030. Och att hela Stockholms ”skänk” skulle gå till Skåne verkar väl litet överdrivet? Dessutom när det bollas med miljarder så tappar man lät 2 miljarder (10.4 + 4,1 =14,5)! Hur Birgersson räknat ut siffran 11 700 kr per skåning är också en gåta. Men vad är då syftet med framställningen. Jo, att utmåla socialdemokratiska Malmö som en ”största bidragstagare” och dessutom föra till torgs en rad nyliberala tankegångar. De nyliberrala tankegångarna är den halm som ledarredaktionen ständigt tuggar, såsom när Arnders Borg några dagar senare får smäll på fingrarna för att han tafsar på överskottsmålet . Nog är det litet patetiskt när ekonomer numera dömer ut den medicin som EU gett bl.a. Grekland, Italien och Spanien. Ja t.o.m. Peter Wolodarski, som ju knappast kan beskyllar för vänsterfantasier, säger äntligen lyssnar man på Keynes och nobelpristagaren Paul Krugman.

Den goda solidariska tanken för ett sammanhållet Sverige
Det märkliga är att Birgersson i sina nyliberala famntasier tydligen inte alls förstår vad det Kommunala utjämningssystemet syftar till, nämligen att invånare i samtliga svenska kommuner att skall få en likvärdig service för sina invånare, oavsett skatteunderlag och geografiska förutsättningar. Tanken är alltså att omfördela resurser mellan Sveriges kommuner och landsting, men även fördela statsmedel, dvs i huvudsak föra över medel från rika kommuner till fattiga. Detta är den goda solidariska tanken för ett sammanhållet Sverige. Den grundar sig på rättvisa ur den synpunkten att – för att säga det enkelt - många högavlönade bosatt sig på en begränsad geografisk yta med därav följande stort skatteunderlag. I andra kommuner är glesbygd men de som bor där håller övriga landet intakt med odling, produktion av trävaror, elframställning, fritidsanläggningar, miljöåtgärder – you name it. Glesbygdskommuner eller där av olika anledningar invånarna har lågbetalda yrken eller stor del är arbetslösa måste då få en utjämning för att ge sina invånare samma standard ifråga skola, sjukvård och social och kulturell service. Och var bland alla dessa höginkomsttagare i Stockholm producerar man sin egen mat, sin egen energi osv. Jenny Jewert på DN beskrev saken bra i en ledare 2004 Myter om Robin Hoodskatten. Men Birgersson går på i de nyliberala ullstrumporna.