Man han knappt sätta sig på taburetterna 2006 förrän man kom med det första s.k. jobbskatteavdraget. Innebörden är att man försämrar för pensionärer, sjuka och arbetslösa genom att låta skattesänkningen bara omfatta de som redan har arbete. Det är alltså raka motsatsen mot solidaritet i samhället där de som har brukar underlätta för dem som inte har genom ålder, sjukdom eller arbetslöshet. För att täcka över det cyniska i reformen har man talat om att ”jobbskatteavdraget” skulle ge fler arbete men där har regeringen fått bakläxa av en samlad kår av ekonomer: Jobbskatteavdrag ger inte nämnvärt fler jobb. Ändå hör man med detta argument då och då. Som framgår av tabellen här nedanför så får pensionärer, sjuka och arbetslösa betala en del av reformen genom högre skatter än de som har arbete.
Samtidigt pratar allianspartierna om att inte tillåta åldersdiskriminering. Är det någon som liksom jag tycker att det klingar genomfalskt?
2013-08-14, 22:41 Permalink
Andra bloggar om: Högeralliansen Penionärsskatt Orättvis beskattning. diskriminering Penssionärer Sjuka Arbetslösa Bo widegren
Utmärkt att du har tagit fram dessa siffror. Men kan man vinna val på dem? På den frågan finns inget enkelt svar.
Bland medel- och höginkomsttagare finns dem, som är hänsynslösa egoister, som tycker att detta är rätt. Och bland låginkomsttagare finns dem, som själva är så hårt pressade så att de tycker sig inte ha råd med någon solidaritet. Det kan vara fattigpensionärer som motsätter sig att (långtids-) arbetslösa och sjuka får det bättre, eftersom de befarar att de själva i så fall kommer att få det sämre. Som framgår betalar pensionärer mer i skatt än löntagare. Men ännu större skillnad är det mellan skatt på pension och skatt på a-kassa eller sjukersättning. Vi har en regering som tillämpar brända jordens taktik. En opposition, som lovar att snabbt rätta till alla orättvisor, kan inte räkna med att vinna val. Åtminstone om man är ett stort oppositionsparti (som S) som måste bli ännu större för att det verkligen ska bli ett regeringsskifte. För ett litet oppositionsparti (som V) som vill bli större, men inte drömmer om att bli störst, är det lättare. För regeringen handlar det inte om ekonomi eller sysselsättning, när man har försämrat för de redan från början ekonomiskt svagaste grupperna. Det handlar om ideologi och valtaktik. Man har passat sig nog för att det ska svida för de stora väljargrupperna, som avgör val. Det är skillnad på absoluta och relativa försämringar. Alla har inte fått det sämre (i absoluta tal) för att andra har fått det bättre. Försämringar för grupper behöver inte vara detsamma som försämringar för individer, eftersom individer går in i och ut ur grupper. Unga vuxna har som grupp fått det sämre, men ingen är ju ung vuxen hela livet. Den som var ung vuxen igår, är medelålders idag, och upplever kanske att allting har blivit bättre. Och tror att det gäller alla. Och uppfattar alltså påståenden om motsatsen som svartmålning och "propaganda". För att bryta denna onda utveckling måste vi få ett regeringsskifte. Det får vi inte genom att dölja sanningen, men förmodligen inte heller genom att ensidigt trumma ut obehagliga sanningar, som folk inte vill höra. Ett parti består emellertid av alla dess medlemmar, och inte bara av partiledningen. Partiledningen bör fokusera på det positiva med ett regeringsskifte, locka breda väljargrupper, de som avgör valutgången. Men någon måste också säga sanningen, hur de ekonomiskt svagaste har drabbats av alliansstyret. De är också väljare. Och det är för lite konkurrens mellan S och V om deras röster. Förr var det ju så att de, som var missnöjda med S gick till V. Men i dagens politiska landskap är det inte lika självklart. Den konkurrens om väljarna, den blygsamma ideologiska debatt, som idag förekommer mellan S och V handlar enligt min mening för mycket om ägarfrågor och vinster, och alldeles för lite om fördelningspolitik. För den, som inte har råd att lösa ut sin medicin, kvittar det vem som äger apoteken . S måste bredda sitt väljarunderlag åt båda hållen, göra rejäla inbrytningar i medelklassen (vilket verkar ha lyckats), men också återerövra de ekonomiskt sämst ställda som väljare. Det verkar varken S eller V ha lyckats särskilt bra med hittils, och det är illa. Valstrategiskt en svår fråga. Men någon måste säga de sanningar, som inte kommer fram i de stora TV-sända debatterna. Å andra sidan kan det inte bli särskilt dyrt att lyfta de allra sämst ställda ekonomiskt, just därför att de dock utgör en ganska liten minoritet av befolkningen. Vilket kan vara ett lugnande besked till de välbeställda, som är rädda för att själva få det sämre, om de sämst ställda får det bättre. En fullständig återgång till den solidariska politik, som en gång var, är nödvändig. Men det kommer inte att klaras under en mandatperiod. Utan ett första steg (d.v.s. regeringsskifte) blir det aldrig. Bo Widegren: Du har en lång om man gör så eller om man gör så och det kan man väl göra. För mig är det enklarare Jag bestämmer mig för vad jag tycker är rätt vid diskussioner med mina kamrater. Och det blir den politik jag talar för, naturligtvis förankrat i den ideologi. Jag har alltså föga övers för den populism som oroligt sneglar åt olika håll. Och jag tror också att mitt parti bör undvika detta. Nya kommentarer kan ej göras för detta blogginlägg! |
Bo Widegren
Senaste blogginläggen
Visa samtliga tidigare inlägg
Arkiverade blogginlägg
Sök på webbsidan
|
Kommentar av Lars Flemström - 15 augusti 20:00, 2013 
Copyright © 2025 Bo Widegren, www.s-info.se
0,03125
