Oförmågan att utkräva ansvar

Björn Elmbrant skriver på dagens Arena om att det finns en smittsam svensk sjukdom, nämligen oförmågan att utkräva ansvar. Därför pläderar han för att åtala van der Kwast. Det fanns inga vittnen och ingen teknisk bevisning. Trots otaliga vallningar var han förvirrad och drogad och lyckades aldrig visa var han skulle gömt offren. Han dömdes för åtta mord mellan 1994 och 2001, i stort sett enbart på sitt erkännande. Bergwall har tagit tillbaka sina erkännanden och friats från morden. Professorn i Civilrätt Mårten Schultz hävdar att det är fel att anklaga åklagare och domare för brott. Kanske borde han koncentrera sig på civilrätt? Det må väl vara så att ingen skall behöva skaka galler för insatsen i Quick-målen, men domstolarna och domarnas hantering av Quickmålen måste anses central när det gäller ansvaret för att det gått så snett

Hur kunde det bli så här?

Bergwall behandlades på Säter enligt tidigare domar som ingen i dag ifrågasätter. Under ledning av psykoanlaytikern Margit Norell bedrev ett antal psykologer och läkare terapi med Bergvall. Grunden var den s.k. objektrelationsteorin. Den pekar på flera viktiga sanningar om relationer med viktiga nära. Men som alla teorier så måste de tillämpas med förstånd och utan fundamenatlism. Genom terapin skulle man spåra traumatiska upplevelser under barndomen som leder till dolda våldsbrott i nuet. Och snart började olika uppseendeväckande erkännanden komma. Hypoteserna från psykologerna på Säters sjukhus fick en central roll för polis och åklagare. Som mentor både för åklagaren och förhörsledaren fungerade minnesprofessorn Sven Å. Christianson, som också vittnade i flera rättegångar. I praktiken kom man att fungera som en sekt med en förklaring, varvid man inte såg alternativ och därmed svek lagens krav på objektivitet. Elmbrandt drar slutsatsen att det är ett haveri för rättspsykiatrin. Vad man först nu insett är att samma kunskapscentrum fungerade för både erkännandenas tillkomst, förundersökning och domstolsprocess och detta utan att någon ifrågasatte eller angav alternativ kunskap.

Rättsskandal eller ej eller rättspsykiatrisk röra
DN har skrivit flera ledare  på temat rättsskandal men talar i dag om en rättspsykiatrisk röra. Göran Lambertz, som såsom JK granskat domarna – och alltså redan en gång fällt sitt utslag, förnekar att det rör sig om en rättsskandal. Försvarsadvokaten Claes Borgström har försvarat sig med att lojaliteten mot klienten gör att han inte ifrågasatt erkännandet. Enligt min mening håller det inte, särskilt om klienten som i detta fall enligt utlåtande sades ha en personlighetsstörning av allvarligt slag.

Rättsskandalens kärna: Domarna abdikerade från sin uppgift
Den enda av dem jag läst som lagt ansvaret rätt enligt min mening är Maciej Zaremba när han talar om att domarna abdikerade från sin uppgift. Systemfelet sitter i de lagfarnas huvuden, eller kanske i ryggmärgen. Låt mig uttrycka det aningen grovt: alltför många svenska domare har kommit att betrakta det där med dömande som en rent teknisk verksamhet. De känner inte ett ansvar för att greppa helheten i ett mål... de nöjer sig med att reducera rättegången till en match mellan åklagare och försvar, men tar själva inget ansvar för att reda ut frågetecknen. Med andra ord: de abdikerar från uppgiften att självständigt döma i målet... Det är denna pingismodell av rättsskipning som kraschlandade i Quickmålen. När försvaret gjorde gemensam sak med åklagaren var det liksom ingen match längre. Alla poäng till samma lag...

Domstolen skall se till att målet blir utrett