DN åberopar en marxistisk historieprofessor och vantolkar honom för att det skall passa in i den borgerliga agendan.
Liksom Bildt så är det ”naturligt” för DN att utgå från första världskriget 1914 och för att få det hela att gå ihop åberopar ledarskribenten efter en ordrik     inledning med poängen att den brittiske historikern Eric Hobsbawn har myntat begreppet ”det korta 1900-talet” för att beskriva perioden 1914-1991. Detta därför att ”perioden från första världskrigets utbrott till Sovjetunionens fall kan betraktas som en sammanhållen epok”. Det är visserligen riktigt att Hobsbawn omnämnt detta uttryck i sin bok Ytterligheternas tidsålder - Det korta 1900-talet 1914-1991 men mer för att han såsom kommunist ville i marxistisk tradition bryta upp tidsepokerna och mer anknyta en ekonomisk/kulturell-historisk analys av industrialiseringen, dess inflytande på arbetarklassen och på samhället. Om nu Hobsbawn inte hör till ledarskribentens husgudar så kunde fadäsen och bevisförfalskningen undvikits genom en enkel kontroll på Wikipedia.

DNs borgerliga historieskrivning mörkar hela arbetarrörelsen
Det är också därför att man inte orkat studera bl.a. Hobsbawn som tidningen hamnar i en borgerliga historieskrivning där första världskriget inte bara ”slog sönder 1800-talets stabilt borgerliga ordning” med kejserlig hierarki utan där även ”ryska revolutionen var en direkt följd av kriget, liksom demokratins     genombrott i Europa”. Huvudtesen i ledaren är ”demokratin har sina rötter i ett storkrig” med förklaringen att ”krigets massmobiliseringar och uppblossande nationalism gjorde det klart att rösträtten inte kunde förbehållas ett fåtal längre”. Arbetarrörelsen framskymtar bara såsom ”hotet om en socialistisk revolution”. Socialistskräcken är som det vore skrivet för Allmänna valmansförbundet eller Högerpartiet (eller av Helmerson). Nej det var inte kriget som var grunden för demokratin och rösträttskampen. Det är en skamlig borgerlig historieskrivning, där allt från rösträtt, semester, arbetslöshetskassa, pension och annan välfärd är en moderat och marknadsliberal skänk till folket.

Demokratins svenska vagga står i arbetarrörelsen - allt annat är förbannad dikt
Det var industrialiseringen på 1850-talet som med sina slavliknande förhållanden för arbetarna drev fram en arbetarrörelse i Sverige. Arbetarna började redan tidigare organisera spontana hungerupplopp. Fackföreningar i modern bemärkelse uppkom under 1870-talet. August Palm höll sin berömda föreläsning "Hvad vilja Social-Demokraterna?" på hotell Stockholm i Malmö

6 november 1881. 1886 bildades Sveriges första fackförbund, Svenska Typografförbundet, och senare samma år Svenska Postmannaförbundet. Arbetarrörelsen kom snart att delas i en facklig och en politisk del. 1898 skapades Landsorganisationen, LO, för att organisera alla fackförbund i en central organisation. 1889 bildades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP. Då var det ännu ca 25 år förtryck av adel, överklass, kejsare och kungar kvar till första världskriget. Det är här i arbetarrörelsens kamp för människovärde som demokratin har sin rötter. Och borgerligheten gav ingalunda efter frivilligt utan först efter hård politisk kamp med bl.a.  storstrejker, 1902 och 1909. Så sent som 1931 insattes för sista gången militär trupp med skarpladdade vapen mot demonstranter – i Ådalen sköts flera personer till döds. Så arbetarna har verkligen behövt kämpa för lägga     grunden till demokrati.

Socialismens röda fana förde demokratin till Sverige
Detta är sången om hur demokratin kom, sången om den röda fannan som fördes i spetsen på demonstrationstågen för rösträtt, pension, sjukvård och drägliga arbetsvillkor.

Framåt kamrater, till uppror manar                                                               vår röda fana, vår röda fana.
Framåt kamrater, till uppror mana
vår röda fana som segern ger.
Röda fanan ska mot seger gå!
Röda fanan den ska segern nå!
Röda fanan ska mot seger gå!
Leve socialismen, leve friheten!

Hycklaren på DNs ledarredaktion skriver: Demokratin är mer än dess formella institutioner... all anledning att hålla diskussionen om demokratins betydelse vid liv. Historisk kunskap kan bidra till viktiga insikter i den debatten. Men den borgerliga historieskrivningen är i grunden falsk och av samma karaktär som totalitära regimers raderingar i och ändringar av historien. Det är desto mer beklämmande när det är en av Sveriges största dagstidningar som ägnar sig åt denna systematiska borgerliga historirevisionism