Tre fantastiska kvinnor
Min mor betydde inte så mycket för mig, inbillar jag mig, mer än att jag naturligtvis är tacksam för att hon fött mig. Stor del av min barndom i Jönköping var hon sjuklig och förmådde förmodligen inte mer. Vi hade också hjälp i hemmet av en rekorderlig kvinna med stora trygga armar som kunde kramas. Det är så jag minns fru Roth. Hennes man var polis och jag fick en gång till min lycka prova hans pikhjelm. Jag fick börja i Kindergarten/barnträdgården och gick dit själv eftersom Mor låg mest till      sängs. På hemvägen gick jag istället till min Farmors mor Siri som bodde i ett stort vitt hus med koppartak. Hon var änka och hade tid för lille Bo. Hon sa kloka saker som fick mig att förlikas med min ensamvärld. Hon lärde mig respekt både för andra och för mig själv. Ofta fick jag äta middag hos henne, men ibland sa hon ”i dag har jag inget passande för ungherrar”. En gång fick jag sova över för att se nattens drottning som blommade just då. Jag var också bekant med Tant Kaffekakan, som hade ett finbageri. Där hade jag ett eget förkläde hängande! Slutligen var vi på Mormors land söder om Kalmar grannar med Pettssons, Fru P en underbar kvinna med nymjölkat, färska hönsägg och en mjuk famn samt en suput till karl. ”Nu Bo låser vi dörren så att vi får dricka hallonsaft och äta kanelbullar ifred för han!”

Har alltid haft svårt för auktoritära
Min pappa var auktoritär och under stor del av uppväxten hade vi ett ständigt krig. När jag var liten och frågade om det var gott att röka cigarrcigarrett som han, så lät han mig pröva och uppmanade mig att dra riktiga halsbloss... När vi blev oense på en utflykt så lät han mig gå den 2 mil långa vägen hem. Jag minns att det regnade och att jag bara hade mig själv. Lärdomen var att jag måste lita till mig själv. Men Pappa kuvade mig inte och när jag i 16-års ålder skulle bestraffas, så svarade jag honom att ”slår du så slår jag tillbaka”. De hårda diskussionerna utmynnade därefter bara i ett resignerat ”ja, du växer till dig”. När jag kom hem med beskedet att jag var homosexuell och levde med en man tog det 4 år för min pappa att börja tala med mig och det var en födelsedag, när han sa att ”jag har aldrig hållit med dig men jag har beundrat din styrka för att stå upp för vad du anser rätt”. I dag kan jag se att denna egenskap kan jag vara tacksam gentemot honom för, eftersom han på denna punkt var den bästa ”sparringen”. Av någon anledning har auktoriteter alltid retat sig på mig för att jag som det hetat sagt ”obekväma sanningar”.

Demokrati, Hitler – tyskar och svenskar är vi inte rätt lika?
Redan i gymnasiet intresserade jag mig för innebörden i demokrati och vilka krav det ställer på både samhället och medborgarna. I Södertälje, där vi då bodde, förekom då och då sammankomster med nazistföreningar och jag började fördjupa mig i detta och läste en hel böcker. Tanken var att skaffa mig kunskaper för att kunna upptäcka fascistiska tendenser tidigt. Jag har nu återigen börjat med dessa böcker. Mina tankar är att tyskar och svenskar och våra samhällen är ganska lika till kultur, samhällssystem och lagar osv. Hur kunde detta hemska hända där? Hur kunde Hitler, som för mig framför ett avskyvärt budskap, förföra stora delar av det tyska samhället. Och i så fall kan det hända här? Hur kan svenskar i dag falla för Sverigedemokraters budskap? Miljoner judar, ryssar och polacker. Tiotusentals romer, homosexuella och handikappade. Jag har nu koncentrerat mig kring det som hände homosexuella från 1933 fram till Nazitysklands sammanbrott men även den fortsatta förföljelsen i Österrike och Tyskland (homosexualitet avkriminaliserades 1968 i DDR, 1969 i Västtyskland och 1971 i Österrike) och att homosexuella koncentrationslägerfångar först drygt 60 år efter nazistsammanbrottet fick den ersättning som långt tidigare betalats ut till andra! Kan rekommendera den gripande läsningen av Heinz Heger, Männen med rosa triangel, en nyutgåva 2013. Det mesta av detta skedde medan jag gick i skolan och sedan läste vid universitetet.

Jag känner mig innerligt tacksam...
Det finns en del saker jag kanske borde ångra, men i vart fall de som inte går att rätta till genom ursäkt är ju ganska meningslöst att gräma sig över. Naturligtvis skall jag lära mig av mina misstag, men inte gräma mig över det som inte blev som jag hade tänkt eller bara gick snett. Däremot finns det åtskilligt som jag känner mig innerligt tacksam över.
Jag har en söt, klok och fin dotter, som nu är myndig och bestämmer sin egen väg. Men att få följa en varelse i tillblivelse är redan det ett fantastiskt äventyr. Framförallt är jag lycklig över hennes inriktning till vänster om mig och med en feministisk klarsyn. ”Pappa, det är dags att dra sig ur det politiska gubbträsket!” Min förhoppning är att få följa henne flera år till – det skall bli så spännande! Hon finns också i mitt hjärta.

..också innerligt tacksam...
När jag i 37 års ålder efter vilsett sökande upptäckte min homosexualitet trodde jag att olyckan drabbat mig och det blev också under en period en del alkohol till tröst. Jag var genuint rädd och levde dubbelliv men förstod snart att detta var ohållbart. Jag insåg att enda möjligheten att leva ett ”normalt” liv var att erkänna sin egen sanning och kräva respekt för den. Jag avslutade min relation med fina Lill och fick som en ny pubertet med ett antal äventyr, bl.a. med förälskelsen Lars. När jag i 40-årsåldern träffade     min livspartner Per-Olof blev mitt liv stabilt, kärleksfullt, troget, rikt, säkert och samtidigt spännande. Idag inser jag att jag faktiskt har min ”olycka homosexualiteten” att tacka för att jag öppnade mig för Pelle och hans goda energier. Visst har det varit dalar och toppar men ändå: lyckan i livet. Mitt hjärta känns alldeles varmt – ja, jag är fortfarande förälskad i denna underbara man. Jag hoppas innerligt att alla får uppleva kärlek, en slags stundtals mjuk bomull som gör livet värt att leva.

...och också tacksam...
Min pappa var högerman och själv var jag på läroverket ordförande i Konservativ skolungdom. Men genom juridiken kom jag som notarie upp till Norrland. Erfarenheten av domstolsarbete i Väster- och Norrbotten gjorde mig politisk knallröd. Landsdelen sögs ut på resurser, som malm, skog och elkraft och som skickades söderut, så småningom följd av arbetslösa norrlänningar. Kvar fanns kvinnor och barn, som så småningom blev frånskilda och tappade sina fäders närvaro. När jag sedan upptäckte min homosexualitet förstod jag ”under skinnet” vad förtryck var för något. Helt plötsligt såg jag också de besuttnas utsugande och förtryck av den arbetande delen av befolkningen. Eftersom min homosexualitet på detta sätt äntligen öppnat mina ögon tvekade jag inte att stå till vänster politisk först som VPK-are med Jörn Svensson som lärare och nu som Socialdemokrat med Olof Palme som ideolog och Nelson Mandela som idol. För detta känner jag mig också tacksam.

...och så har det blivit så fint – Pellebo...
När jag pensionerades, flyttade vi till Skåne med öppet landskap, vilket märktes, förutom på ljuset, en stadig blåst och ihärdiga snöstormar. Här i Skåne skaffar man sig sittplatser runt huset för att fika i lä och det finns ju faktiskt också något som kallas vindstilla även vi sällan har bruk av ordet. Men här har jag schersminsberså, bin och alla rosor. Den avstyckade gården, som vi fyndigt döpt till Pellebo, ligger vid en grusväg på Österlen     med hjälpsamma och trevliga grannar, några riktigt goda vänner. Ett slag    deppade jag för mördarsniglarna men nu har jag odling i både en ”vinkelbarriär” och en elomgärdad odlingslåda. Men snigeln - det är naturligtvis en aggressiv han – är inte välkommen, dock saknar jag i detta tillräckligt auktoritet. Just nu har alla pioner knappast hunnit slockna förrän här är stora famnar av väldoftande rosor i alla färger. Det är ett paradis med några små bockar i kanten, som påminner om världen utanför. Att min och Pelles väg styrts hit är jag naturligtvis tacksam för.

...men jag är också på väg...
Jag har alltså på avstånd upplevt världskrig, sovjetkommunismens diktatur, flera krig i Jugoslavien, i Afrika, massmord, miljoner på flykt och nu senast i Syrien. Jag har också mycket funderat över Israels orimliga förhållande till sina grannar och rent olagliga bosättningar på Västbanken. Allt byggt på oresonligt våld och förakt för Den Andre. Detta bara för att nämna några hemskheter. För åtskilliga år sedan begärde jag efter första värnpliktstjänstgöring att få överföras till vapenfri tjänst. Detta beviljades och i flera månader fick jag istället lära mig katastrofinsats och utbildas i akutsjukvård. Inser man hur krigets och våldets logik fungerar så finns bara en väg. Ersätt försvarets vapengrenar med insatsstyrka, katastrofenheter och helikopterstyrka, som skall kunna användas civilt även internationellt. Lägg ner vapenindustrin, som får vår neutralitet att framstå som kvalificerad dubbelmoral och invecklar oss i internationella mutskandaler. Ställ om teknologin i civil användning, exempelvis för alternativ kraftförsörjning, miljö, sjukvårdsteknik osv. Den politiska grunden är att krig alltid drabbar de små i samhället medan de stora alltid skyddar sig. Det är också vi vanliga som blir kanonmat och drabbas av de ekonomiska följderna av konflikter. Min dröm är jag inte ensam om: låt oss avveckla krigets möjligheter och jobba för freden överallt.

Och tänk på alla barn i nöd Unesco, Rädda barnen, SOS-barnbyar mfl!