Naturligtvis får konflikten inte användas som slagträ mot svenskar
Under rubriken Antisemitism skrev Eric Helmerson i lördags 12/7 att konflikten Israel-Gaza spiller över till Sverige. Hans slutsats är helt rätt att det är ovärdigt och oacceptabelt och måste motarbetas bestämt att islamofobin i Sverige ökar när en islamisk terrororganisation tar på sig ansvaret för ett bombdåd eller att judehatet ökar när Israel bombar Gaza. Självklart kan vi i Sverige varken tolerera diskriminering och hot riktade mot palestinier eller mot judar. Men det är också så att diskussionen kring Israel och Palestina präglas av en märklig försiktighet där man som seriös debattör får antisemit slängt i ansiktet såfort man yttrar sig kritiskt om Israel. Den politiska debatten har också en märklig fifty-fifty fördelning av ansvaret för olika terrordåd. Skall man uppmana Israelerna till moderation och proportionella krigsaktioner så måste man samtidigt säga åt Palestinierna att upphöra med sina raketskjutningar. Det är beklämmande att Obama och här i Sverige Carl Bildt faller in i den trallen. DN talar symtomatiskt i sina ledare om en ”livsfarlig situation för vilken Hamas, med sin propaganda och raketbeskjutning, också bär ansvar”. Till min sorg har Stefan Löfven en lika fantasilös liknande formulering i ett kritiserat facebookuttlande; ”Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen” och att ”Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig.”. Han försvarar sig med att det är Socialdemokratiska partiets ståndpunkt. Eva Franchell i Aftonbladet kritiserar honom också. I vart fall är det inte i Olof Palmes och Sven Anderssons anda. Jag menar naturligtvis att det vore bra om vapnen tystnar. Men räcker det med det?
Israel - en demokrati eller en apartheidstat?
DN har en märklig ledare den 14/7 där man beskriver Den totala asymmetrin. Den skulle å ena sidan bestå av den israeliska statsbildningen som skulle vara demokratisk och visserligen med en hårdför vedergällningspolitik men ändå inte ute efter att döda palestinier och å den andra sidan terroristregimen Hamas som ”i religiöst raseri försöker utradera resterna av demokrati, individuell frihet, pressfrihet, kvinnors rättigheter och religionsfrihet”. Men asymmetrin är också de enorma skillnaderna i styrkeförhållanden. Det sistnämnda visar sig bl.a. i förlustsiffrorna. Man kan visserligen kritisera Hamas för de förhållanden som påpekats och naturligtvis för dess målsättning att förinta staten Israel. Denna analys är emellertid bristfällig då den helt bortser från att Israel själv tagit sig rätten att spärra av Gazaområdets gränser så att området avskurits från all import och export, vilket gör möjligheterna till ett liv på hyfsad ekonomisk nivå omöjligt. Man har också helt självsmäktigt inskränkt Gazas vattenområde så att fisket omöjliggjorts. Detta är åtgärder som av varje stat måste betraktas som aggressiva krigshandlingar riktatde mot statens existens. Dessutom kan man fråga sig är Israel verkligen en demokrati i den mening vi lägger i ordet där alla medborgare har lika rättigheter. I Israel garanteras enbart judar fulla rättigheter medan medborgare av annan etnicitet inte har samma status. USAs utrikesminister John Kerry talade om apartheid (även om han fick ta tillbaka detta efter politisk press) och Göran Rosenberg menar att Israel går i riktning mot en apartheidstat; bådas bakgrund tyder på att denna karaktärstik skett efter smärtsamt och noga övervägande. När vi sedan talar om Västbanken, som Israel ockuperar, råder militärrätt. Detta har bl.a. tagit sig uttrycket att staten låtit över 500.000 israeler garanteras bosättning och fria vägar på ockuperad palestinsk odlingsmark, allt under beskydd av Israels moderna armé. Ett uttryck för detta var att när de tre israeliska bosättningsungdomarna mördades så genomfördes omfattande razior av militär personal i palestinska hem utan minsta misstanke eller bevis. Man frågar sig är en stat en demokrati som inte garanterar alla medborgare lika rättigheter. Vidare kan en demokratisk stat fullständigt strunta i internationell rätt och genom militärmakt införliva ockuperad mark i den egna staten genom omfattande bosättning och under sken av militärjurisdiktion begå övergrepp mot invånarna?
Israeler hälsar shalom men menar de verkligen fred?
En av de viktigaste kommentarerna i denna debatt är av journalisten Gideon Levy på den israeliska tidningen Haaretz Israel vill inte ha fred. Tidningen stod två dagar tidigare värd för den israeliska fredskonferens där Levi medverkade. Läs artikeln men huvuddragen är att Isarel aldrig velat en rättvis fred, en som bygger på kompromisser från båda sidor. Istället står Israel för en avvisningspolitik där man inlett varje samtal oöverstigliga villkor, hinder och dessutom ofta med beslut om ökade bosättningar. Inte för en sekund har Israel behandlat palestinierna som människor med lika rättigheter eller betraktat den palestinska nöden som gripbart mänsklig och nationell nöd. Det överväldigande beviset för att Israel avvisar fred är givetvis bosättningarna. Den som bygger bosättningar vill befästa ockupationen, och den som vill befästa ockupationen vill inte ha fred. Levy talar också om hur palestinierna i den offentliga diskussionen avhumaniseras och demoniseras samt att detta hamras in i medborgarna dag efter dag. Precis som jag i flera bloggar tidigare själv anfört påpekar han problemet för Israel att den rådande situationen inte kan vara för evigt. Palestinierna kan inte tänkas utan motstånd tänkas fortleva under ockupation. Samtidigt så är det troligt att det internationella samfundet en dag kommer att vidta åtgärder mot Israels aggressivt olagliga ockupation och hantering av grannskapsförhållanden. Slutligen tänker jag själv att israelerna i ökande utsträckning inte kommer vara villiga att ta på sig de ekonomiska och andra åtaganden som påkallas för att upprätthålla staten Israels fortbestånd på ständig krigsfot med grannen. Israels nuvarande hållning är alltså grovt orealistisk.
