Vad gör man med judehatsdebatten?
Med rätta fördöms både antisemitism och islamofobi . Båda dessa har det gemensamt att de är djupt odemokratiska och varje människa borde inse att sådan yttringar strider mot humanism i meningen att varje person skall respekteras med mänskliga rättigheter. Det märkliga är att antisemitiska och islamofoba yttringar har gemensamt i det att de har en fascistiskt/nazistisk bas eftersom dessa förvända tänkare anser att germaner, eller rent av nordbor, är liksom rasernas krona. I Sverige hittar man tankarna hos Sverigedemokrater och Högerpersoner som vill kasta ut romer bara därför att de är fattiga. I Norge besätter dessa fascistiska krafter justitie-, finans-, arbets-, social-, integrations-, energi-, kommunikations- och jordbruksministerposten i en borgerlig regering!
Bonnierägda DNs Erik Helmerson: ”Utsatthet” är ingen ursäkt
Jag säger Bonnierägda inte därför att det skulle säga något om kvaliteten, men tidningens samtliga journalister har klart ett större engagemang när det gäller antisemitism än islamofobi. Utifrån det skall också Helmerssons helsida på DN ledare granskas. Hans tes är: Att förövaren tillhör en ”utsatt grupp” gör inte brottet mindre allvarligt. Det gäller även antisemitismen i Malmö. Detta håller nog de flesta anständiga debattörer med om. Vittnesmålen och de fakta som presenteras i Uppdrag granskning får en att kallsvettas. Hela tiden ”Jävla judesvin”, hotfulla åtbörder, ”Vi ska slakta er alla”, saker som kastas från bilar. En kippavandring möts av långfingrar… Lärare förföljs i sina skolor med tillmälen som ”du 
ska till Auschwitz”. Om det varit nazister som systematiskt trakasserade och skrämde bort judar (eller andra) i en svensk stad hade vi, misstänker jag, inte talat om annat. Samhället hade markerat stenhårt…Jag håller helt med: dessa hatbrott kan inte tolereras och framstår som särskilt obehagliga när de hänvisar till Förintelsen. Precis som den av Helmersson hatade Socialdemokratin så jobbar man systematiskt i Malmö mot denna intolerans mot judar.
Helmersson ger fantasier om vänstern i sin dåliga analys av hatbrotten.
I Helmerssons artikel framgår det klart att det inte är det nazistiska fröet som ligger bakom avogheten mot judar i Malmö. Nu påstår Helmersson att ”utsatthet” för den muslimska gruppen används – inte minst av en del av vänstervågen med sin ”hobbymarxism” (sic!) – för att förminska ansvaret för övergreppen mot judar. Helmersson slår in öppna dörrar när han i slutet av helsidan summerar: Vi måste ta hänsyn till vad människor säger och gör. Inte stirra oss blinda på vilka de är. För de som trakasserar judar i Malmö är ingen utsatt grupp. Helmersson använder alltså sin artikel om judehat för att köra en av sina favoriter, nämligen hans personliga vänsterhat. Det är lågt. Ingen vänster har heller försvarat eller förringat antisemitiska brott. Det är DNs och Helmerssons fantasiballong.
Det handlar inte om utsatthet utan information om Palestiniernas lidande
Det är allvarligt när media styrs i sina artiklar av personliga antipatier som går över gränsen till det anständiga. Helmersson nämner också i artikeln det uppenbara, nämligen: Förövarna bakom Malmös antisemitism är inte nynazister. Enligt både Brå och de judar som intervjuas har de oftast rötter i Mellanöstern. De som såg Uppdrag granskning vet att det talas om Palestinakonflikten bakom judehat . I Granskningen hänvisar man till en BRÅ-rapport ”Ibland kopplas antisemitism samman 
med nationalsocialistisk ideologi, /…/ men idag är det vanligare att uttryck för antisemitism i stället har en koppling till exempelvis konflikter i mellanöstern, kanske främst mellan Israel och Palestina..”. Det handlar alltså inte alls om utsatthet här i Sverige när gäller hatbrotten mot judar. Det handlar om att man har telefon- och annan kontakt med släktingar både i Gaza, på Västbanken och i Israel och får återberättat hur den israeliska statsmakten beter sig mot dem och det oerhörda lidande många palestinier utsätts för av Israel.
”Sverige och Sverige, men vi har ändå vår bakgrund!”
Allt sker under de symboler, exempelvis så vajar Israels flagga med Davidsstjärnan från de stridsvagnar som skjutit 
bostadsbebyggelsen i Gaza i smulor eller statssymbolen med den sjuarmade staken bakom Benjamin Netanyahu. Jag säger naturligtvis inte att detta i Sverige försvarar hatbrott mot judar. Självklart kan vi inte tolerera att man inte skall kunna besöka vilka delar man vill i Sverige även iförd kippa eller ett halsband med Davidsstjärna. Däremot måste detta faktum att hatbrottet inte har nazistisk grund medföra en helt annan strategi för att motarbeta konflikter. Och DNs och Helmerssons patetiska inhopp med att vänstern förmildrar genom att tala om utsatthet är direkt kontraproduktivt eftersom det bär osant. Precis som Helmersson säger så måste vi ta hänsyn till vad människor säger och gör. Och vad grabbarna i Rosengård svarade reportern är ”Sverige och Sverige, men vi har ändå vår bakgrund. Och de har också sin bakgrund.” Det är just detta vi måste knäcka. 
Kan man prata om israel-Palestinakonflikten i detta sammanhang?
Självklart kan inte judar i Sverige ta ansvar för vad Israel gör och inte gör. Men muslimer, araber och palestinier i Sverige kan inte heller ta ansvar för Hamas och naturligtvis inte vad våldsbenägna islamister tar sig till. Även judar har svårt att hålla konflikten ifrån sig: det fanns beklagande röster för Sveriges erkännande av Palestina – inte för att det var ”för tidigt” som oppositionen sa, utan därför att det ”signalerade stöd för palestinierna”. Kanske borde det ingå i svensk- och skolundervisningen hur vi undviker att lägga ut vad som sker i världen mellan oss här. I vart fall borde vi prata om just detta. Det gäller kanske att ta fram fler eldsjälar som Siavosh Derakhti, muslim som tilldelats Raoul Wallenbergpriset för sin kamp mot antisemitism och främlingsfientlighet. Han talar om individer och vägrar att dra vare sig muslimer, judar eller skolor över en kam.
