Borgerliga media kan inte för ett ögonblick frigöra sig från vänsterhatet
DNs Michael Winiarski Har svårt att se minsta positivt på Castros Kuba Hans gestalt låg som en skugga över Kuba  och ledaredaktionen , som väl alltid stått på de rikas sida och ylade när Batista störtades, skräder inte orden: Fidel Castros gärning präglades av våld, diktatur och det djupaste förakt för demokrati och mänskliga rättigheter. Ändå blev han många människors stora idol, snarast ikon. Och SvDs Tove Lifvendahl inte bara kräks över kommunistdiktatorn utan vill skära halsen av alla som sagt ett enda positivt ord om Castro: Från Kubas politiska regim finns bara negativa lärdomar att dra, och stora förändringar att önska. Att en av de största tyrannerna i modern tid nu är död ändrar inte på det, och den största otjänst man kan göra Kuba vore att förvanska och mildra den skadliga gärningen.Expressen toppar det patetiska Vänsterns Kubakramare borde skämmas. Det är inte Fidel Castro vi ska minnas, utan hans offer. Man har t.o.m. den dåliga smaken att publicera denna bild med den tendentiösa undertexten: Historien kommer att frikänna mig, sa Castro. Han hade fel. Historien kommer att döma både diktatorn och hans medlöpare hårt. Här statsminister Olof Palme på Kuba 1975. 

Kanske finns det anledning att här erinra om hur John Kennedy beskrev under sin tid som president Batistas styre som "ett av de blodigaste och mest repressiva under Latinamerikas långa historia av förtryck", samtidigt som han åberopade den korrumperade och djupt impopulära diktaturen som främsta orsak till kubanska revolutionens framgångar. Det hör till saken att Batista avrättade över 20.000 motståndare.
Public Service ger en mer sansad och nyanserad bild
Erika Bjerström varnar för maktkamp men rapporterar också om: Kubas socialistiska samhällsmodell är fortfarande livskraftig. Grundskole- och högskolestudier är gratis, spädbarnsdödligheten är låg, sjukvården gratis (till skillnad från USA) och det är världens mest läkartäta land efter Italien. Kommunistpartiets ledning och militären är beredda att med alla medel fortsätta med sin samhällsmodell trots enorma utmaningar. Kuba saknar betydande exportinkomster och är i princip självförsörjande. Även wikipedia ger en mer breddad bild: Castro, som även var jurist, tog makten 1959 efter ett inbördeskrig mot den dåvarande presidenten och diktatorn Fulgencio Batista och etablerade en vänsternationalistisk totalitär regim med marxistiska drag som överlevde Grisbuktsinvasionen, Kubakrisen och Östblockets sammanbrott. 1961 införde Castros regim en socialistisk stat grundad på planekonomi, nationaliserade utbildning och sjukvård och införde ett kommunistiskt enpartivälde.

Castro hade folket med sig men utländska       företag och rika exilkubaner emot sig
Särskilt amerikanerna, som fick företagsegendom för ungefär 25 miljarder förstatligade, och exilkubanerna, som fick omfattande fastigheter exproprierade i en långtgående jordreform, blev upprörda. Vid revolutionen mot Batista hade Castro folket i stort med sig och hans reformer gav honom ytterligare stöd. Den hårda diktaturen, som bl.a. riktade sig mot media och mänskliga rättigheter, var en del av att vinna över de ekonomiska intressen som bl.a. stödde Batista och det kring denne tidigare regerande skiktet. Detta är en förklaring, precis som kennedycitatet ovan, som borgerliga och kapitalistiska intressen naturligtvis bortser ifrån . Det är bara att hoppas att en öppning nu leder till den demokrati, som särskilt yngre krafter längtar efter. Men denna öppning kan ske utan att Castro-regimen ges en nidbild.