Inte diagnos men brist på solidaritet

Ann Heberlein har i stora drag två ämnen för sina framträdanden i offentligheten. Det ena är debatten om bipolär sjukdom i vilket ämne hon skrivit den självbiografiska boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva http://www.weylerforlag.se/bocker/jag-vill-inte-do-jag-vill-bara-inte-leva/ på Weylers förlag och ett otal artiklar i samma ämne. Det andra är debatten om tiggeri och godhet samt etik i det sammanhanget. Jag håller helt med Ann Heberlein att det är slag under bältet när man i godhetsdebatten använder diagnosticerande och antydningar om medicineringsbehov som argument mot henne .  Däremot blir jag synnerligen upprörd när Ann Heberlein på motsvarande sätt diagnosticerar de som av godhet hjälper såsom självgoda, vilket jag tidigare skrivit om Vad vore Sverige (och etiken) utan godhet och solidaritet?

I vår kaotiska värld behöver vi  öppna våra hjärtan igen och ge den ”banala godheten”  järnet 

 Med det nyss sagda menar jag att Heberleins resonemang om självgodhet är oetiskt, så docent hon är i ämnet, eftersom hennes resonemang utesluter det för vänstern viktiga samhällsmomentet av Solidaritet.  Nu är det ju så att Ann Heberlein deklarerat att hon följdriktigt är moderat och vidare uppträdde från samma scen som Jimmy Åkesson i Almedalen , varför henne åsikter i ämnet inte är förvånansvärda. Och naturligtvis är hennes litanior publicerade i nyliberala Expressen och Göteborgsposten.  Själv anser jag att ett tiggeriförbud inte kan lagligen eller humanitärt tillåtas! och ett viktigt motmedel mot desperation i vår kaotiska värld är att öppna våra hjärtan igen och ge den ”banala godheten” järnet!